Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 1

sig sjuk och yr af den pilsnabba farten. Hon kände sig hejdlöst buren uppför backe och utför backe, öfver några diken och gärdesgårdar och sedan tvärs öfver en väg och åter ut på den öppna slätten, som hon trodde aldrig skulle taga slut, och sedan genom en grind in i någonting som tycktes vara en ark; der stannade hästen plötsligt; detta bragte henne ur jemnvigten och hon föll ned i gräset. Det var mjukt och hon skulle ej hafva blifvit mycket skadad, om hon ej fått foten under sig och derigenom illa vrickat fotleden. Hon kände sig liksom bedöfvad, men försökte stiga upp och gå några steg, men smärtan nödgade henne att sätta sig ned igen med ryggen mot en höstack, hvilken hon nu såg vara det föremål, som hade hejdat hästens ursinniga lopp. Det blef sent och natten nalkades med stora steg; hon kunde ej urskilja någonting annat än träd och hörde icke ett ljud mer än kråkornas kraxande. Alla slags föreställningar började att genomkorsa hennes sinne — om ingen kom den vägen förbi, hvad skulle det blifva af henne? Ännu en fång försökte hon att gå, men nu kunde bon ej ens för ett ögonblick stödja på foten. Derpå ropade hon så högt hon kunde, och kråkorna tycktes besvara hennes rop med ett ännu högljuddare kraxande, men annars förblef allt tyst. Sedan hördes ett rasslände i häcken bakom henne och hon höll andan af förskräckelse. Hennes fot började att svullna mycket, och hon var nära att svimma af den smärta den förorsakade henne. Så småningom blefvo hennes tankar mindre rediga och antogo nästan karakteren af drömmar; men ännu alltjemt vändede sig omkring hennes närvarande belägenhet och de obestämda farhågor den ingaf henne,