Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

ten, kroppens ljufliga hvila, den stegrade inbillningens drömmande verksamhet — allt stod så Nifligt för mitt sinne, som en nyss slutad berättelse ur Tusen och en nait, som en förverkligad fåsaga; och när M. d Arberg en afton visade mig månen, som sken kallt och strängt på en af Alpernas snöbetäckta toppar, medan furuskogarne nedanför lågo i mörker, utom der en enslig lampa (en jordisk stjerna, som han kallade den) brann framför en helgonbild vid vägen, halfvägs utför berget, kunde jag ej låta bli att utropa: Gif mig åter San Marco och dess piazza, Italiens humel och Venedigs månsken! Han smålog och sade: Jag är rädd, Maurice, att ni skulle hafva föredragit förtrollerskan Armida framför drottningen i Comus. Gertruds ögon voro -ofrånvändt fästade på Maurice och hon längtade att han skulle tala mera. Han såg dessa ögon och deras uttryck, och i detta ögonblick genomblixtrades han af någonting, som var på en gång fruktan och hopp. Huru många tankar kan ieke hjernan inrymma i en sekund, och hvilka olikartade rörelser kunna ej skaka bhjertat å samma gång! Han tänkte på deras arnsliga lekar i skogen; han tänkte på de lektioner han hade gifvit henne — på huru hon-kom till hyddan den dag hennes far hade afskedat honom — huru hon hade skyndat till hans hjelp och stått vid hans sida när han blef sjuk vid frukosten på Woodlands och nu sedan, huru ofta hon tog sig anledning att stanna vid hyddan och att dröja der under samtal med honom, och slutligen uttrycket af hennes ER just nu! Det var ett ljus i dem han aldrig förr sett, och som tycktes beröfva honom all besinning. Var det möjligt att hon älskade honom? I denna tanke låg en verld af svindlande