Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

Om Gertrud medvetet eller omedvetet stal ifrån henne den kärlek, som hittills utgjort solen i hennes lif, visste hon ej och hade den ädelheten att ej vilja veta, men verkan var i alla fall densamma. Hon krossar min sällhetX, var Marys känsla,. kanske endast som ett barn kunde förstöra en blomma af stort värde, som fallit i dess väg. Mitt allt kan för henne blott vara en timmas leksak, och likväl begagnar hon det så och tyckes ej veta hvad hon gör. 0O, Maurice, min högt älskade! Du är icke skapad för pröfningar; du är ej stark nog att strida mot verlden och ditt eget bjerta. Jag kunde hafva stått emellan dig och många faror, men denna enda kan jag ej göra nåot för att afvända. Det är som om du ölle -på att sjunka i en afgrund eller falla i ett bråddjup och jag vore tvungen att stå bredvid och se dig förgås, med händerna bundna och en kafle i munnen. O, kunde jag blott lära dig inse, att, om du älskar enne, skall hon krossa ditt hjerta! Alltid efter Gertruds besök var Maurice ömmare än vanligt mot Mary, och det låg en förfinad tortyr i den smärta detta förorsakade henne. Det tycktes som om sjelfva källan till hennes lycka hade blifvit förgittad, ty dessa stumma ursäkter grämde henne mer än ovänlighet kunde hafva gjort. Men likväl förrådde hennes sätt aldrig en skymt af förtrytelse eller dåligt lynne. Hennes ansigte hade blott ett uttryck af ömt allvar numera, som var helt olika med den strålande blick och skälmaktiga skakning på hufvudet, hvarmed hon hittills mottagit försäkringarne om hans tillgifvenhet. Vintern förflöt och våren äfven. Mauricc reste till London på några månader, der han gaf lektioner och spelade på konserter med stor framgång, men tonen i hans bref