Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

hänryckning, blandad med tusende farhågor och svårigheter. Hans trygghet, hans frid hade hittills bestått i den ytterliga hopplösheten af den känsla, den dröm, den passion — hvilket det nu var — som bemäktigat sig honom; men vid skenet af detta ögonblicks vansinniga hopp ås han sin egen fattigdom, han såg pligt, heder och Mary ställa sig framför onom med en tydlighet, som kunde bringa honom till förtviflan. Han var en af dessa menniskor, som hafva kärlek, men ej nog moraliskt mod till det goda. Att han hittills ansett henne hopplöst oupphinnelig hade nästan varit en tllfredsställelse för honom, ty han inbillade sig, att det hvarken var farligt eller orätt att dyrka henne på afstånd; detta kunde hvarken vara någon förolämpning mot henne eller 30 förräderi mot Mary. Men denna nya förhoppning, denna plötsliga misstanka, att hon ej var likgiltig för den hyllning, som hans blickar, ord och handlingar ofrivilligt hemburit henne — var den sällhet eller var den qval? Der stod hon med denna olycksbringande skönhet, som så länge lagt honom i bojor. Ja, han hade ofta förutjemfört henne med Italien och lämpat ofvannämnda sorgliga epitet på hennes älsklighet. Der satt hon, lutande hufvudet i hanlen, och uppmanande honom att:berätta mer om sina resor, mer om mr dArberg och honom sjelf, deras lif i Rom och Veredig, deras vandringar på hafsstranden, leras samtal under vägen, och hvarje gång en paus uppstod, återkommande tillsamma ämne. Det fanns ännu en annan person i detta um som också lyssnade och betraktade ionom, en som förgäfves slösat sitt hjertas ika skatter, utan att numera kunna hoppas å någon ersättning.