Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 1

sla framalstrade, en förbehållsamhet i att uppmuntra en uppmärksamhet, hvilken otvifvelaktigt på intet sätt var obehaglig för henne, såvidt den hittills sträckt sig. Men sjeltva denna tillbakadragenhet ökade Marks beundran. Vid frukosten hade Han blifvit fängslad af hennes skönhet och road af hennes qvickhet, hvilken, ehuru han ej rätt förstod den, tjusade honom likt ett fyrverkeri eller en fransk komedi; men när. han mötte henne numera, låg detnågonting mera tankfullt i hennes ansigte, mera mildt i hennes väsende. Detta klädde henne så väl och ingaf honomett: sådant deltagande för henne; att hän ibland kunde sitta långa stunder på: sin häst vid grinden till :Lifford Granges park och med ett längtansfullt öga följa hennes försvinnande gestalt, då hon gick uppför den gråflika aHn af idegranar, som ledde upptill detta hus, i hvilket ingen främling nåtonmsin fick inträde och hvilket nästan föreföll honom som ett förtrolladt slott: Gertrud hade en dag roat sig med att förtälja honom en märkvärdig spökhistoria derom, som kom håren att resa sig på hans hufvud, men hvilken han tyckte så mycket om att-höra henne berätta, att han nästan hvärje gång de träffades åter brukade börja med: Nå; ni vet att jag icke tror på den der historien, som ni berättade mig häromdagen; och hvarje gång tillade hon någon ny omständighet, som kom hononr att utropa: Nej, men nu blir det för svårt — det kan ni väl ej begära jag skall tro? Men han reste bort på en lång tid under vintern och Gertrud saknade honom mycket, ty det var omöjligt att ej tycka om att mö ta på sin väg ett så hjertegodt leende och så glädtiga ord. Hans goda lynne var likt solsken och hans muntra skratt hade blifvit