Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 1

dares hyllning, genom historia och vetenskap, genom förnuttet till själen Banade vittnesbördens kedja sig väg. Bevisningen var bindande och lugn, som sanningen, men känslan. djup och brinnande, som kärleken. Den var så skarpsinnig och snillrik, som om endast förståndet. blifvit användt derpå,; den var så bevekande, som om !den endast varit bjertats sak. Var det underligt att den först fängslade henne? — sedan, upplifvade oeh slutligen: stärkte henne? — att nya tankar, nya intressen, nya föresatser uppstodo i hennes själ; — att hennes studier förändrades; hennes timmar tillbringades annorlunda? — att det blef en af Fennes största fröjder att kunna förskaffa sig en bok, omnämnd i denna bok, och de voro många; — att det blef hennes förströelse att lära några af dess vältaliga sidor utantill? -— att hon smög :sig till sin mors sida, så ofta dennas helsa tillät det, och läste för henne de ställen, som vore mest egnade att behaga henne, och att, bortkyssande de tårar, som stundom fyllde modrens-ögon, hon lade sin kind mot hennes och hviskade: SJag visste att mamma skulle tycka om det. Detta var allt väl, men det var ännu bättre; att hon synbarligen, dag ifrån dag, gick framåt i det goda — att hon var mera 1trägen i sina andaktsöfningar, mera tålig ismi pröfningar, mindre bitter mot sin far, mera ömmot sin nior — att hon uppskattade pater Liffords goda egenskaper meraioch fästade sig mindre vid häns egenheter. Men det var icke så väl, att en stark mensklig känsla blandade sig i allt detta, ehuru måhända bimlens nåd kan värdigas begagna den som medel att nå ett godt mål. Sanden, hvarpå denna lofvande bygnad nu reser sig, kan visserligen vinna fasthet och blifva härd som