Aftonbladet – 21 januari 1862, sida 2

Hon gick in i biblioteket i första våningen och till sin vanliga plats — fönsterbrädet. Den ofantliga epindel. låg, som vanligt, på lur i sin väf och de döende flugorna kringströdda på golfvet; hennes älsklingsböcker stodo på sina platser, men hon gick nu förbi dem med ett likgiltigt öga, ty hela hennes intresse var fängseladt af böckerna i hennes hand. Adrien dArbergs namn stod på titelbladet, och det var hans tankar hon nu skulle få läsa. Åter skulle han tala till henne i hennes enslighet, om också ej hörbart, och hon kulle dära känna honom, till och med utan att återse honom. Men nu, då hon visste hans namn — huru många hågkomster af hvad Maurice berättat henne om honom, vaknade ej i hennes minne, och huru väl öfverensstämde de ej med hans ansigte, hans röst och hans hållning! Redan nu var han ingen främling för henne, och hvad skulle det ej. blifva, när hon hade genomläst dessa volymer, i hvilka så mycket af hans själ och snille måste hafva öfvergått? Hon började läsa; stilen var fullkomligt ny för henne. Hon var ej mycket bekant med den klass af den nyare litteraturen, till hvilken denna bok hörde, ehuru väl hemmastadd med förflutna tiders skriftställare, både på franska och engelska; hon hade aldrig förut råkat på ett arbete, som emot lasten och otron använde hela det stilens fängslande behag, den sarkastiska qvickhet och den djupa känsla, som så ofta utvecklas i deras tjenst. Den nästan öfverväldiade henne. Kanske hvar och en har känt, Uminsions en gång i sitt lif, hvad det är att påträffa en bok, i hvilken liksom för första gången en annan Ke besvarar ens egen själ, och de svaga, o estämda utkast, ! hvilka liksom lågo skizzerade på själens yta, : fyllas och utbildas, så att säga, af en mär stares hand. Vi kunna då nästan dyrka den ande, som talar till-oss itrån dess blad. — Det finnes olikartade hexmästare af detta. lag — goda och onda andar — hvilka alls!