Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 3

Ja, ingen i hennes ställning kunde hafva varit det mera.X Hade hon någon som älskade sig? (Hennes föräldrar och syskon, och dessatom var hon förlofvad med en ung man, som höll innerligt af henne.? Då undrar jag ej på, att hon dog lycklig. , tHvad menar du med det? tJag menar att hon hade fått sin andel af sällhet och den hade gjort henne god, och således var hon beredd att dö. Vet ni, fader, något förunderligt? Jag tror att jag skulle vara mer undergitven ait dö i dag än för någa duger seda (Jag är glad att hör så, om jag för fråga? Om vi ej kan gissa det, tror jag ej, att jag kan säga det. Jag ämnar icke gissa något; men jag vill framställa en fråga till dig — tror du att du förtjenar all vara lycklig?4 Jag är rädd, icke, svarade hon allvarsamt — jag är mera rädd derför nu, än någonsin; men låt mig göra er en fråga, och banna mig icke, gode fader Lifford, emedan, jag verkligen önskar att ni skall besvara dem — tror ni icke attja bättre, om jag hade verit 1;ekligare?5 Jag har alltid sogt dig, bara, att du kunde hafva varit lycklig, om du velat. CAck, jag här köst en stackars varelse i ett hospital, som aldrig har haften minuts helsa från sin födelse, men var så lycklig, som. dagen är lå Det är som gör dig oly din fråga. Nej, jag tror icke att det är så. -Hvilkendera är orsaken och hvilkendera är verkan? Det är frågan. Kärlek skulle kanske hafva gjort mig mindre styfsiut.X adet; och hvarföre är svaret på