Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 2

Min ande, sök dig icke ro Vid fjerran blomsteröar, Men sky de blommor, som der gro Med doft, som dig förslöar. Bland menskohvimlet skall du gå Och vara glad och fri ändå. 0! att jag hade en blomsterö!4 utropade han, eller en stilla vik, om det finnes sådana i lifvets ström! eller en sömndryck, som kunde vagga mig till slummer på dess strand !4 Nej, nej, mitt älskade barn; du måste modigt och kraftfullt föra dina åror, äfven om det vore emot srömmen. Du får icke lägga ned dem, så länge det ännu är arbete var. Hvarföre kallar du mig barn; Mary? Blott emedan det faller mig in. Jag tror att det hgger något af en moders ömhet i min tillgifvenhet för dig, och dessutomstyc k det gifva mig rättighet att banna dig ibland. Du är en engel, el Huru lugnat och ljuft alltingnu är! Det låg någonting tryckande i luften på Woodlands.4 Etter ett uppehåll sade han: Mary, vi böra ej vara otacksamma. Hon var mycket god. Hon vände tig förvånad till Honom.; Ta-? lade han om Gertrud? Hon hade visst icke känt sig otacksam mot henne; tvärtom. —: Hvad kunde han väl mena?X j Åh; ingenting, ingenting4, svarade han: med en suck. Dagsljuset bortdog innan de hunno hem. Månen ästade sina strålar på flödens lugna yta. Reseda och nejlikor dof-; jade Jjufligt i. enkans trädgård, och då Mary ; satt vid fönstret i sin lilla kammare, kände: hon sig glad att denna dag ändtligen kommit till ett slut och att troligen ej många: sådana skulle återkomma i hennes lif. Gå var emellertid midt inne i hvirfreln af balen, som efterföljt de andra nö