Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 2

salongen ytterlig och genom de öppna glasdörrarne gingo flera af gästerna ut i parken för att hemta frisk luft och styrde sina steg till en grotta, belägen i slutet af en alle. Gertrud hade just slutat att valsa för tredje eller fjerde gången och följde några unga flickor, hvilkas bckantelap hon hade gjort, ur det qvalmiga rummet ut i trädgården. De stannade i rr af boningshuset, men af nyfikenhet gick hon längre bort och kom slutligen till grottan, som föreföll henne inbjudande sval. Hon skulle just gå in i den, lockad af det vederqviekande sorlet af vattnet, som droppade utföre dess väggar, då någon sade till henne: Förlåt, jag ber, att jag tilltalar er, men ni bör ej gå in i denna grotta, så upphettad som ni är; det är farligt. Så 1å och enkla dessa ord än voro, gjorde de ett underbart sntryck på henne. Hon kände sig rörd, utan att veta hvarföre, och vände sig om, för att se på den person, som gifvit henne denna varning. Han var ej lik någon hon hittills sett; utom ett porrätt af Velasquez i hennes mors rum, föreställande hertigen af Gaudia, hvilket ända sedan hennes barndom hade varit hennes deal af manlig skönhet. Endast detta ansigte hade haft någon likhet med det hon nu säg framför sig. Så fullkomligt symeriskt, så majestätiskt ädelt, så uttrycksfullt och likväl så lugnt! En smärt, högväxt fisur ; ett välbildadt hufvud med en tankfuli panna, som skulle väckt en frenologs förjusning; ett leende af förunderlig skönhet och en hållning, på en gång ledig och full if värdighet, Hed högburet hufvud och hanlen slö mot venstra og z å on hade ej kännt sig blyg någongån lenna dag, 2 heller låg detta i honnes iatur; men nu smög sig en känsla, lik