Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 3

ett bortskämdt barn, som ej ville blifva motsagdt af en, som alltid gifvit vika för henae8 Minsta önskningar; men lättretlig som han var, stack det honom i sjelfva hjertat. Det förekom honom som om verlden redan 2jort sitt verk med henne och att hon taiade till honom i-en ton af förolämpande ifvermod. -Hån rodnade ända upp till tinaingarne, då han satte sig ned vid pianot och började spela på ett häftigt, afbrutet sält. Det var ej någ on. glad melodi, eller också spelade han dn besynnerligt. Hon ropade åt honom då och då: icke så fort — eller: Xni spelar icke så bra som vanligt, Maurice! — och han bet sig i läppen tills den blödde af förtrytelse. Och sanningen var — han spelade ej väl, Hån hörde ett ackompagnement, som beröfs vade honom all besinning: bullret af snabba steg, frasandet af eo florsklädning, ljudet af ett klingande skratt, tvenne röster som utbytte Se tillrättavisningar och lärdomar. än gång ett utrop: CAck, stanna! jag är så yr! och svaret: Nej, nej, stanna icke! Men musiken upphörde plötsligt och den spelande störtade upp från sin plats och rusade framåt rummet. Huru kunde han sig en sådan frihet? Hvad hade han med de dansande att göra? Han kände det, och vändande tillbaka lika plötsligt, spelade han med feberaktig häftighet en vild, yrande vals af Strauss, och sedan valsen i ERobert, i hvilken toner af hopplös, outsäglig ljufhet blanda sig med afgrundens skärande missljud. 4Nu är det nog, Maurice — jag tackar er så mycket, jag har lärt allt hvad jag behöfdeX, och bort ilade hon med sina lätta steg, sin sköna gestalt, sina strålande ögon och sin omedvetenhet om den smärta hon lemrade bakom sig. Forts. följer.)