Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

skönhet. Han hade hört något om egexheterna i hennes hem och visste huru instängdt hennes lif hade varit. Detta uppväckte hans nyfikenhet och den, såväl som hans beundran af hennes skönhet, ingaf honom ett lifligt begär att lära känna henne; och när han kallades derifrån och nödsakades att egna sin uppmärksamhet åt andra, skickade han en afs.na systrar tt ?vara artig? mot den vackra flickan med blåklintskransen i hatten och hålla henne sällskap under hans tvungna frånvaro. Miss Harriet var en täck, knubbig och rödblommig liten varelse, som hade varit ute i stora verlden ända sedan hon lärde tala. När hoa vid sexton års ålder tillfrågades om hon snart skulle komma ut, skrattade hon och sede att hon aldrig varit inne. Det var någonting i hennes skälmska, runda lilla mun och muntra, runda ögon, som hade förvärfvat henne namnet Cherry (körsbär), när hon som liten brukade visa sig vid deserten såsom porträtt af elt barn?, och nu som fullväxt var Cherry ännu rätt söt, ehuru ej längre ansedd såsom ett porträtt eller ?beau idgal? af någonting. Hon var så artig hon kunde vara mot Gertrud, men blef snart trött, ty hon ansåg det som ett högst ledsamt göra att tala med flickor. Hon varen af dessa menniskor, som göra en väsendtig skilnad på att talå med herrar eller tala med fruntimmer, alldeles oberoende af förjensterna eller egendomligheterna hos de särskilda individerna af hvartdera könet. För henne var den tråkigaste karl, åtminstone i ett sällskap, en mera underhållande person in den själfullaste qvinna af hennes bekanta, och detta icke egentligen af koketteri (ehuru hon kanske var kokett), ej heller af önskan att bli gift (ehuru hon möjligen önskade let), men helt enkelt emedan — som hon