Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

hvars rynkor de förut leende trotsat. Mark Apley störtade till pianot och utverkade ett upprepande af duetten. Åter lyssnade Gertrud med förtjusning derpå, men nu voro hennes tankar kanske mera bestämda, och under det hon plockade sönder den sällsynta blomman i sin hand, bygde hon ett iaftslott lika skimrande, som dess gyldene pistillär. 48e, ni har. förstört den?, sade han, upptazande ett af de lösryckta rosenbladen från golfvet. Hon satte sin lilla fot på de öfriga och sade leende: Regina e guerriera. ZMen ni borde vara blommornas drottning och ej föra krig mot edra undersåter. tJag skulle det ej, om de svuro mig lydnåd; men denna var upprorisk — den ville icke böja sig utan att brytas. Ni är litet benägen för tyranni, tror jag. Ett moln for öfver det sköna ansigtet, som han så ofrånvändt betraktade, och hon svarade hastigt: Nej! jag kan ej tåla tyranni — men hör hvad de nu sjunga! Ack! hvad är det? ; Men hon ville ej låta honom svara. Hennes finger var på läppen och hennes själ på flygt. Kom, följen mig!? Denna vilda appell till friheten, ur Wilhelm Tellt, ryckte henne med sig in i en verld, som hon ej innu kände. Den föreföll henne som en callelse ut till nya och friare regioner, i wvilka hennes själ ännu ej kringsvätvat, och vär den slutat, mumlade hon; Ja, jag föler dig! och Mark, som var mycket angeläm, men icke särdeles snarfyndig, frågade: shvem?4 och hon svarade: ögonblickets ögifvelse, hvilket han ej förstod, men yckte henne vara lika ne söm intaande och hade aldrig blifvit så förtrollad uf någon annan, : I detta ögonblick uppstod en rörelse bland