Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 1

-trycK?riet, Stora Nygatan N:o 21. : RESER Tara TREA ONE PR Er STOCKHOLM den 18 Jan. Landstingsinstitutionen och representationsfrågan. Efter hvad man erfarit, är regeringen nu omsider för sin del redo att företage till atgörande den vigtiga kommunalfrågan, men måste ännu något uppskjuta ärendets officiella behandling, derföre att en eller annan af de många vederbörande, som blifvit i ämnet hörda, icke hunnit att med sitt utlåtand: inkomma... Det är verkligen en af de största kuriositeter, som man kan tänka sig, och hvartill man väl näppeligen i något annat konstitutionelt land kan finna ett motstycke, att ett af folkrepresentationen för dess del antaget lagförslag, grundadt på ett af regeringen föranstaltadt komitåarbete, sedermera innan den andra statsmakten bestämmer öfver dess öde, skall hänskjutas till bedömande och kaliatrande af en mängd särskilta administrativa myndigheter och korporationer. Man har också det uppbyggliga skådespelet af en mängd småstadsmagistrater, som med stor salvelse och indignation uttala sin förkastelsedom öfver rikets ständers förslag, tör så vidt det afser att göra inskränkningar i magistraternas maktfullkomlighet. Man har sett Norrköpings magistrat med dess celebre borgmästare i spetsen läsa lagen? för rikets ständer i afseende på den falska och samhällsvådliga halten af de läror, som förekomma i deras förslag, och tillika hålla en vidlyftig filosofisk och statsrättslig föreläsning för regeringen, som går ut på att visa, att rikets ständers upplattning ur statsrättslig synpunkt är oriktig och ohållbar samt att bibringa regeringen eninsigt derom, att den konstitutionella principen bör tillämpas på det kommunala området på sådant sätt, att magistraten i det kommunala samhället och till dess representation intager en ställning, som motsvarar den, hvilken regeringen intager i det större samhället, staten, och till dess frepresentation; ithy att om icke magistraten får ett veto i afseende på komn-unalrepresentationens beslut, och om ändring endast kan sökas i dessa, för såvidt som de kränka enskild rätt, eller tillkommit i olaga ordning, eller stå i strid mot gällande lag, eller ligga utom deras befogenhet, som beslutet fattat — då anser Norrköpingsmagistraten att samhällsupplösningen står för dörren. I det vi beklaga dem, som måste genomläsa alla dessa till en del föga uppbyggliga materialier? för frågans behandling, sä:ta vi icke ett ögonblick i fråga att regeringen skulle, med förkastande af rikets ständers åsigt i ämnet, lyssna till dessa uttalanden f en äkta byråkratisk maktlystnad, som äro lika obehagliga när de framstå i hela sin nakenhet, som när de finnas omklädda med en hel väfnad af spetsfundiga sofismer, och som för öfrigt allsicke äro vackrare då de komma från myndigheter, som åberopa sig på ett kommunalt ursprung, än när de härröra från den högre administrationen. Utan tvifvel önskar regeringen, liksom ständerna, att kommunalfriheten skall bli en sanning, och den skall då, utan att låta inverka på sig af borgmästerliga föreläsningar, godkänna den grundsatsen, att kommunen genom sina representanter har rätt att besluta i sina egna angelägenheter och att följaktligen de ämnen, i afseende på hvilka en kommunalrepresentations beslut behöfva högre bekräftelse, hufvudsakligen inskränkt s derhän, att sådant 2ndast erfordras, då staten kan anses förpligtad att beskydda kommande generationer mot den närvarandes egennytta eller då den enskilde kan behöfva skydd mot de många: : Lika litet tro vi att regeringen skall kunna fästa synnerligt afseende på den ifriga opposition, som åtskilliga landsortssiäder gjort emot den af rikets ständerföreslagna, för hela vår utveckling så ofantligt vigtiga landstingsinstitut.onen. Om än regeringen skulle kunna finna sig föranlåten att göra någon mindre förändring med afseende på förhållandet mellan stad och land i fråga om rösteoch skatteberäkningen, så kunna vi dock för ingen del föreställa oss att regeringen skulle. misskänna vigten af en både städerna och landet omfattande representation för hvarje provins. Talet derom, att städerna, om de blefve representerade i landstingen, skulle få vidkännas utgifter för ändamål, som icke intresserade dem, grundar sig endast på förbiseendet af det faktum, att ett samband och en vexelverkan existerar mellan staden och den omgifvande landsbygden, och att ett behof af en närmare och mera ordnad förbindelse i många hänseenden gör sig gällande. Staden uppbäres i afseende på sitt välstånd och sina förvärfskällor i väsentlig mån af de omgifvande landtdistrikterna, så att hvad som är af gagn och intresse för dem, äfven derigenom blir det för staden, hvars hela utveckling å andra sidan återverkar i många hänseenden på landsbygderna. En nära förbindelse dem emellan utgör ett ömsesidigt behof. Städerna skulle kunna få bittra anledningar att ångra, om de icke blefve representerade på de ifrågavarande provinslandtdagarne. När-man hör en eller annan magistrat yttra sin fasa vid den tanken, att enstad skulle kunna oenom Jlandstincet