Aftonbladet – 17 januari 1862, sida 1

hennes -spelande. lifsandar ville ej tillåt Henne att. sitta stilla. Fimmarna? tycktes benne oändliga, innan hon nemligen kunde börja kläda sig till festen. Hennes drägt hade varit henne en källa till stor-oro; oc likasom madame de Staöl hördes säga, att hon skulle varit villig att uppoffra:alla sina litterära framgångar för tillfredsställelsen att för en enda dag veta sig vara skön; så kunde Gertrud nästan haft lust att gifva hela sin skönhet för att veta att hon skulleblifva klädd som andra menniskor4 2 för vissheter att ej synas gammalmodig och löjlig; ty mellan sin mor, som ej varit i sällskap på 8: många är — öch aldrig anmnat än i Spanien — och modesömmerskan i Stonehouseleigh, hvars kännedom om: moderna var temligen inskränkt, kände hön stora farhågor för resultatet. en hon behöfde ej hafva gjort detta; hon var visserligen ej klädd precist som annat folk, men om fåfänga varit orsaken till hennes oro, kunde hon medskäl hafva blifvit belåten. Af ett stycke fint, sällsynt kinesiskt cröpe, med utsökt broderi i hvitt silke, som hade utvjort en del af hennes mors utstyrsel och aldrig kommit att blifva sydt — förfärdigades nu en klädning åt henne. En präktig mäntill af äkta spanska spetsar: var hennes schal. .En italiensk halmbatt, prydd med en krans af blåklint och åker. allmo, hvilka mrs Lifford gjort åt henne, med den utsökta emak och skicklighet isådänt handarbete hör fö värfvat i klostret; och ett rikt arbetadt korallhalsband, lindadt tvenne hvarf om halsen; fu ländade hennes drägt. Nar hon gick ini sin-mors rum, faon hön: denna sittande uppeisin soffa med ålskilliga askar och etuier af antikt arbete och doftande af utländska parfymer bredTvil sig. Ur en af:dessa tog-hownågra div a