Aftonbladet – 17 januari 1862, sida 1

ify och nucisynnerhet, ett han ville tillåta att vagnen. förde henne och pater Lifford till; Woodlands på den, dag festen skulle hållas , han: gaf ett kort nekande svar och till och j med: gaf: luft åt. ett stickord öfver det sam: tycke hans onkel hade gifvit på modrens bön; då såg denna moder ej längre; lugnt på honom. Det låg ingen. vrede i hennes ensigte, men en djup intensiv känsla al oförklarlig beskaffenhet. Med sammanknäppta länder och. kinderna glödande af öfverretning upprejade hon sin begäran. Men då han vände sig bort, liksom utledsen på ämnet, och beredde sig att lemna rum: met, tilltalade bon honom med en röst och på ett sätt, som tvingade honom att vända tillbaka och lyssna till henne. Hvad hon sade. kan ej lätt nedskriivas; hvad hon kände känna icke många förstå. Att hon vann sitt mål, kunna blott de förundra sig öfver, som ej veta hvad ett oemotståndligt utbrott af lidelsefull:. känsla förmår; öfyer de kallaste och: hårdaste hjertan, när det, blott kommer ölver dem oväntadt. Hennes meningar voro afbrutna, hennes ord sällsamma, starka och osammanhängande, uttrycket i hennes ansigte nästan. det af. yrsel; ty en,sådan själsskakving:var för stark för hennes bräckliga, väsen. Då hennes man, kanske halft rä att göra henne farligt sjuk genom moiägelse,: oroad. om också icke rörd. genom hennes hänsyftningar på det förflutna, utan tillräcklig känsla för. sin dotter att vilja betrakta saken såsom, rörande hennes vältärd — slutligen gaf det begärda samtycket, i samma torra, hårda, ovilliga ton som den, hvarmed han skulle bafva beviljat sin stalldräng en fridag, suckade hon djupt, och när dörren tillslöts efter. honom, vände hon. sitt ansigte mot väggemwiochugrät hitterligen. Huru föga menniskor — och isypnerhet de