Aftonbladet – 17 januari 1862, sida 1

gen vanlig kärlek hade föreskriivit den: Djupa, , brinnande, innerliga uttryck af tacksamhet hade från detta ensliga läger, under smärtans långa vakor och dagar af oupphörligt lidande uppstigit till himlen för ett öde, som i viss mening återskänkt henne till den kallelse hon öfvergifvit; men i en qvinnas bjerta — om också nåden uppfyller, styrer, leder och beherrskar det —i om den ock öppnat för henne en verld af salighet, som lemnar mensklig sällhet bakom sig på ett omätligt alstånd — qvarstunnar dock all tid någon skröplighet, någon anstrykning af medlidande med sig sjelf; någonting som hyarken är en önskan eller en saknad, men som i vissa ögonblick tyckes likna dem och skulle förefalla såsom sådana för dem, som ej rätt lörstå menniskobjertats mysterier. Och så var det i denna stund; denna bleka, döende qvinna (ty bon var döende, ehuru månader och kanske år ännu kunde förflyta före hennes död) kunde se på-sih makes kalla regelbundna, ultryckslösa ansigte och tänka på, huru han hade försummat, vårdslösat och förorättat henne, utan att känna en skymt af agg eller saknad — dag, från dag ha e hon gjort detta. Det var hennes dagliga ettakielse, efter hans korta, formliga besök hos henne. huru uudirbura Gud vägar håde varit med henne; buy hous gu domlica vishet hade vändt de flyktiga fröjder, bon eftersträfvat, Ull lidenden, som visut sig yita lika -många trappsteg från, den jord, de förmörkade, till deh himmel de afslöjade: Men denda dag, när hon försöktej att finna vägen till han3s hjerta för sin dotters räknin och fann hvarje dess ingång ogenomträng: ligt tillspärrad — här, till svarspå hehnes JIböner om en tillåtelse: (söm var jallt hvac hör begärde) att Gertrud emellanåt skullt få något litet ombyte och förströelse i sit