Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 2

ket var något sällsynt hos henne. SHim.. len, sade hon långsamt, himlen. dröjer länge att komma.4 Sedan småningom uppväknande såsom ur en dröm, räckte hon: ut handen och gaf Gertrud ett tecken att kornma henue närmare. Hon såg länge:på hehnes ansigte, och det tycktes som. om äfven hon läste en ny skrift i sitt barns anlete ögh häpnade öfver hvad hon såg der, ty hön betraktade henne länge med ett oroligt frågande uttryck. Gertrud vände sig bort och sade: 4Du är mycket bättre i-dag mamma; jag har aldrig sett dig se så rask ut — du har riktigt fåt färg.: Hennes mor smålog sorgset, hon kände en röd fläck glöda på sin kind och visste att dess rodnad var sjukdomens, icke helsans. Men stigande. feber gaf henne mera styrka än vanligt och hön tycktes verkligen för en gång benägen tatt tala, men var så ovan att underhålla något slags samtal med sin: dotter, utom några ord af ömhet och tillgifvenhet, att: hon ej nu heller kunde göra annat än trycka hen nes hand och kalla henne vid de ljufva smeknamn, hvarpå hennes sköna modersmål var så rikt — tills hon plötsligen resande sig till hälften och stödjande sig -på armbågen sade: tGertrud, mitt barn, du är mycket lycklig hoppas jag? Gertrud blef skarlakansröd, dolde ansigtet i händerna och brännheta tårar banade sig väg mellan hennes fingrar.: Nu varögon bliceket inne att tala oci vinnavhennes mor på sin sida, men detöfantis något i hennes natur som gjorde heåne snar till motstånd och sen till klågan. Efter ;ett ögonblicks strid med sig sjelf sade honslikväl: Mamma, jag kommer ihåg, att jag för tolf år sedan hade ett sådant begär efter en vaxdocka, att jag låg vaken om nätterna för att tänka på den, och gret hvarje