Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 2

medan Gertrud tog en låg stol och, stälJande den mellan fönstret och soffan, satte sig ned med ansigtet gömdt i händerna och ärtverlemnande sig åt det underbara infly tandet af denna scens fridfulla stillhet. Icke som skulle den verkat lugnande på hennes sione — tvärtom kände hon sig upprörd, men för första gången började hon undra öfver sin mors öde och fråga sig sjelf, om denna någonsin hade haft någon af de tankar, som arbetade i hennes egen hjerna — några af de känslor, som så ofta upprörde hennes eget hjerta. : Hon upplyfte hufvudet och betraktade sin mors ansigte och såg för första gången att det var skönt och likt hennes eget. Och hon visste att hennes eget var detta — hon visste det alltför väl. Hon tänkte likasom för första gången.på, att hon var denna moders barn — att samma blod rann i deras ådror — att deras anletsdrag voro gjutna i samma form. Voro deras hjertan så olika? deras lynnen så skiljaktiga? Håde lidandets jernhand kanske krossat förmågan af rörelse, der den en gång funnits? Eller voro alla andra hjertan olika hennes exet? Hade. hennes mor aldrig hyst en önskan, som sträckt sig bortom denna plågobädd, på hvilken hon varit fastnaglad, så långt hennes barn kunde minnas tillbaka? Hade hebnes ögon, aldrig Nlammat at förtrytelse eller tindrat af glädje, eller hennes läppar aldrig yttrat andra än de korta, brutna meningar, som nu undföllo dem? 4QO moder, moder! Var du någonsin ung, någonsin tanklös, någonsin. upprorisk, som jag? Hade du någonsin längtan efter jordens fröjd, som nu efter Himlens salig: het 25 EE Dessa ord uttalades i den svagaste hviskning, men de sista nådde dock mrs Liffords öra och hon öppnade ögonen och log, hvil