Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 2

sakad att tillkalla den tjenarinna, som vanligen skötte hennes mor, och lemna henne åt dennes omsorger. Följande dagen befann, sig mis Lifford åler något bättre, men hon skickade ej efter sin dotter: Hö använde denna mellanstund af lindring till tvense samtal, hvaraf det första hölls med pater Lifford. När han satte sig vid hennes säng och som vanligt beredde sig att läsa för henne uten spans andaktsbok, lade hon sin hand på hans arm och sade: Jag har något att säga er, fader. Han atftog glasögonen, tog en pris och satte sig i en lyssnande ställning. Det är någöt jag har att bedja er-om, som jag har ett balit hopp att pi vill göra för mio. sfven om det skulle vura er! mycket emot. ; ss Hau sag hastigt upp och honfortför: Jag är orolig för Gertrud. Så är jag med; svarude han buttert. Hon är icke lycklig. Det lifhon för är dystert och enformigt för en ung flicka. — Ni vet alt det så är, patersPtillade how bedjande, då han sammandrog ögonbrynen och ryckte på axlarne. Er Jag säger icke att! det är gladt; men hvad tjenar det till att tala derom?lögenting kan, ändå göras dervid. Det blir bättre, förmodar jag, när Edgar kommer hem. Hon har fästat bela sinsjäl vid alt få komma fill denna: frukost på Woodlands. Hennes unga hjerta strömmar öfver af bitterhet, om hon alltid ir nekad hvarje förströelse, hvarje FM som hennes inbillning målar henne i glödande färger, och mitt hjerta svider, dyre fader, när jag tänker på min hjelplösa belägenhet — min ytterliga oförmåga. Se så, se så, klaga ej! Du bar hittills