Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 2

gång jag gick förbi bodfönstret, der den stod. Men jag ville ej bedja om att få den af en stolt, bitter känsla af attingen någonsin hade tänkt på att glädja mig med en docka, Jag bekände denna harmfulla känsla för pater Lifford, och han befallde mig att genast gå till dig och bedja om dockan. Jag, tyckte ej om att göra det, men var tvungen att lyda. Just nyss kände jag mig uppbragt öfver att du kunde fråga mig om jag var lycklig, och jag kunde ej förmå mig alt tala och säga, att jag icke var det. Men jag vill säga sanningen — jag är visst icke lycklig. Ieke!4 utropade modren, icke lycklig med ungdom, helsa och lit framför dig? O, mitt barn, om jag kunde lära dig att vara lycklig ! Efter ett uppehåll tillade hon med rörande innerli het och förande handen till pannan: Men det är så mycken förvirring härinne — här i mitt hjerta känner jag alltsammans. Gud känner hvad jäg vile säga — o, min Gud, lär mitt barn hvad sällhet är! Åter höll hon upp och :sade derpå med ett svagtleende: Hvad skulle görd dig lycklig, min Ger rud? -— Icke en vaxdocka numera? Gertrud närmade: sin .mun tätt intill sin mors öra, som om hon varit rädd att någon dbehörig velat lyssna på henne, och hviskade: SAtt få kömma på den stora frukosten på Woodlands skulle göra mig lycklig; jag har fästat hela mitt hjerta dervid, lika mycket som någonsin i min barndom vid en vaxdocka. Mrs. Lifford såg:öfverraskad och förbryllad ut; hon -omfattade tinningarne med sina händer, såsom för att sammanhålla sina tankar. En frukost, min älskling! Men hvem skullc