Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 1

Jag vill icke säga er hvad jag tänkte; ni skulle bli förtörnad.? Du är vanligtvis icke rädd att förtörna mig. i Men hvad jag menade, är detta: Mamma är så god, att hon icke är lik andra menniskor — Skull: du önska, att hon vore mindre god ?? ; Nej! men jag önskar, att hon icke alltid vore sjuk och lidande.? i Han suckade och sade med låg röst: Det är Guds vilja.? I ?Men det är icke hans vilja, att pappa skall vara så högmodig och så hård. Huru vågar du tala på detta sätt om din far? Du förtjenar att behandlas med bårdhet. Du är ett upproriskt och olydigt barid.? Ja, se det är slutet på visan! Alltid får jag samma svar. Alltid får jag höra, hatt jag har orätt och andra rätt. Godt! Detta kan icke räcka för evigt. En eller annan dag måste jag taga mitt öde i mina egna händer; och då —? Detta sade hon för sig sjelf, men äfven i tanken fullbordade hon ej meningen, utan skyndade bort till sin vange tillflyktsort, ett stort öfvergifvet bibliotek, som hon kallade sin kula. -. Det var ett stort, högt rum, illa underhållet; spindelväfvar hängde ostörda kring taklisten och därrpanelningarne; döda flugor och domnade tfjälar lågo kringströdda på de breda fönstetlgädena; två ofantli a ber stodo emell fönstren, och böcker. öf verhöljda af damm, fyllde hyllorna af de i guld och hvitt lackerade -bokskåpen. En stor karta öfver grefskapet hängde öfver spiseln. Det var ett tomt; ödsligt rum, men likväl tyckte Gertrud om det och hade der tillbragt några af de gladaste stunderna i sitt lif. Der funnos värken