Aftonbladet – 15 januari 1862, sida 2

en skugga af dysterhet öfver äfven det gladaste landskap, och aldrig hade den wutsigt, hon betraktade, förefallit henne så föga imtagande. En engelsk park, så skön den äd ofta är, erbjuder ick. alltid en särdeles lifvande anblick. De jättelika fristående träden, med sina lummiga grenar och vidsträckta skuggor, de ensliga, gröna Cälderna, frånvaron af hvarje tecken till menskligt lif, grupperna af skygga rådjur, som framskymta bland ormbunkarne och genom de aflägsna perspektiverna, liksom )ehagfulla och ljudlösa andesyner, hafva visserligen en egendomlig tjusning, men den är mera beslägtad med en ljuf melankoli än med något. liknande glädtighet. En begrundande filosofi skulle tyckas vara den naturliga sinnesstämning det tysta, ensliga och majestätiska skådespelet af en en gelsk mn skulle ingifva; men det låg hvarken skönhet eller värdighet i den flacka ståtligheten af en sådan Park, som den på Lifford Grange. All6eraf icke vackra träd, grupper af små och fula, den jemna enformiga slätten på alla sidor, den tröga, grumliga floden, som tycktes släpa sig fram i mulen tystnad, stämplade hela scenen med jen obeskriflig dysterhet och, sedd genom slöjan af regn och dimma, skulle den hafva framställt en glädjelös anblick äfven för ögon, mera gynnsamt stämda mot den än Gertruds. Om utsigten hade tyckts henne motbjudande frånhennes sängkammarfönster, föreföll den-henne ännu vidrigare från frukostrummet, der hon inväntade sin får och hans onkel — hennes vanliga sällskap vid denna måltid. Hon sår e höga fönstren med ett slags vedervilja, på familjeporträtterna med bitterhet, på de två sofforna midtemot hvarandra på ömse sidor om-kaminen, som om de varit hennes fiender, och på den