Aftonbladet – 15 januari 1862, sida 1

dig med ett leende på sina ansigten och utropa: SAck, så vackert det var, hvilket förtjusande TA Ni har aldrig spelat så väl 1 hela ert lif! och du känner dig harmsen och sjuk åt deras tomma prat. Och ännu värre än detta: du har kanske spelat väl, och äfven det vet du — af det bultande hufvudet, de svidande nerverna, de iskalla händerna, som bära vittne derom; du har utgjutit hela din själ i en improvisation, och så kommer någon och ber Satt få höra detta nätta stycke ännu en gång till! De kunde lika gerna ropa da capo åt blixten eller bis vid fallet af en lavin,. Du måste glömma dessa ledsamma menniskor och endast tänka på dem, hvilkas hjertan klappa i samklang med ditt eget. Och hon lade sitt hufvud på pianot i en ställning, som behagade hans öga och smekte hans fantasi. Han strök det glänsande, ljusa håret och sade: 4du är-min goda genius —. nej, det är icke rätta ordet, min goda engel snarare. Huru kommer det sig, att du alltid förstår mig?4 : Jag har ett eko härX, sade hon, läggande handen på hjertat, Ssom besvarar I vad ditt hjerta känner, Mins du huru mycket vi som barn tyckte om ekot i klosterruinerna, och huru vi brukade låta det upprepa ord för ord våra älsklingsverser? Ja, jag mins det; men också huru förtörnade vi blefvo, när stojande barn och fina damer kommo dit och tvingade vårt älskade eko att återgifva sträfva, gälla rop och dumma ord. På samma sätt störi verlden andras dumhet eller hjertlöshet den harmoni du talar om.4 , kak Jag skulle hafva trott att den endast visade oss den desto innerligare genom kontrastenX, svarade hon,