och icke ett samtal de hade att underhålla. Mot slutet af timman bad Gertrud honom vanligen spela eller sjunga någon af hennes älsklingsmelodier, en ar Schuberts romanser eller en spansk guerillasång eller en sonat af Beethoven, och då drömde hon — sittande vid sin moders hvilsoffa och med hennes hand sluten i sin — om scener deh ställen, hvilka hennes fantasi framtrollade. Det vår en fullkomligt ny känsla både för modren och dottern att njuta någottillsammans, och mrs Lifford kunde aldrig märka: att det fanns något att invända emot dessa lektioner. -Hon kände ingenting af verlden eller menniskohjertat mer än sitt eget — ett hjerta så rent, att det aldrig lärt henne misstänka något ondt eller någon fara, och i sanning fanns heller i detta fall intet ondt att upptäcka, och om det fanns någon fara, var den ännu aflägsen. Hede hon varit mera erfaren och mera skårpsynt, kunde non hafva upptäckt både beundran och — någon gång — sinnesrörelse i Maurices ansigte, och i Gertruds ett medvetande af senna beundran och ett visst nöje deruti, ehuru icke ens den ringaste anstrykning af någonting utöfver en ögon blickiig tillfredsställelse deröfver. Hon kunde annars i sanning, när de tillsammans inöfvade den sköna duetten i Anna Bolena: Fin dell etå piu tenora?, hafva känt som madame de Maintenon, när hon skref till Racine efter det eleverna i S:t Cyr hade utfört Andromaque: Nos petites filles ont si bien jou votre tragådie, quw elles ne la rejoueront de leur vie? — och så kunde mrs Lifford nu hafva sagt: Is Iontsi bien chantc quils ne le rechanteront de leur vie.? Men . mild, god och: renhjertad som hon var — och intelligent med i vissa afseenden — sami vältalig på sitt modersmål till en grad, som skölle hafva förvånat dem, somtldrig hörde