kinden, hvarje blick lärde hon så att säga utantilly.. och de fulla tonerna af hennes djupa, klara röst vibrerade i hennes själ med en. nästan pinsam styrka. I hennes sinne, så Jdänge vant vid tystnad och betraktelse, tog hvarje ivryck denna riktning, hvarje känsla:af fröjd blef en längtan och hvarje rörelse en bön. På ett helt olika sätt användes denna stund af eleven och läraren. Det var en stund som beredde dem båda mycket nöje, och ingendera ansåg detta nöje för något brott. Kärleken till. musik; begäret att gå iramåt å ena sidan, intresset att meddela: undervisning åt en så rikt begåfvad lärjunge å den andra, voro fullkomligt oskyldiga källor till nöje och belåtenhet. Stundom uppkommo pauser i-lektionen, förorsakade af frågor och svar, framkallade af den musik de studerade, eller de minnen den väckte. Gertrud älskade att höra om Italien, och när hon var trött ef sången, bad hon om beskritninvar, som Maurice var villig nog att gifva. an talade också ofta om sin vän och beskyddare, M. dArberg, för hvilken han hyste en eniuslastisk beundr on, och citerade hans tankar och åsigter i åtskilliga ämnen. De skymiar af verlden hon sälunda erhöll ide högeligen: hennes nyfikenhet. Ingen annan bade någonsin talat med henne om hvad hon eljest kände endust genom böcker, och eburu bon var och visste sig vara både mera beläst och mera klart tänkande än Maurice, kände han likväl mycket, som kunde roa.oeh intressera henne. Det.skulle hafva varit omöjligt för honom att icke vara förtjust åt att kunna glädja henne, oci; pauserna mellan sångerna voro stupgom :;å långa, att mrs Lifford, brukade fråga. om lektionen var slut, hvilket påminde dm, :tt det varen lektion