Aftonbladet – 13 januari 1862, sida 2

Om söndsgarne spelade han alltid orgel i det katolska käpellet i Stohnehouseleigh, och främlingar brukade ofta komtiöa dit för att höra den utsökta musik; hvarmed han ackompagnerade de olika delarne af gudstjensten och fyllde pauserna. För Mary ljöd den som toner från sjelfva himlen, och hennes hjerta och hennes kärlek voro båda så rena, att det ej låg någonting ovärdigt hvarken stäliet eller stunden i den sällhet, som öfverfyllde detta hjerta, då hon, med ansigtet doldt i händerna, kände som om hon i toner återgaf den stumma tillbedjan, som uppsteg ur hela hennes själ. Gertrud kom alltid dit till aftonsången — ibland med pater Lifford eller annars åt följd af sin kammarjungfru — och efter Sädstjenstens slut, då församlingen sking rade sig, väntade hön vanligtvis ute på kyrkovården, medan han var i sakristian eller Jane uppehöll sig med sina vänner i byn. Hennes plats var en grafsten nära porten, ych deti enkla inskriften derpå, fRequiescat in pace; bildade en underlig motsats. till attrycket i hevnes ansigte. Främlingar anmärkte ibland huru skönt, men huru fridöst det var. De skulle hafva velat säga ill Henne: SHvila i frid, men den stunden var ännu icke kommen. All den makt reigionen ännu utöfvade på henne ledde till n komp, och. inre strid var följden af ielsösamma intryck. Det var bättre för wenne att så var; det bästa hös sådana käakterer och en sådan själsutveckling som iennes är att de endast med svårig: vet bedraga sig sjelfva. De fara vilse; le synda, viljan är halsstarrig och hjer: at är ännu: oböjdt af fadershandens tuktan; nen de hafva trängt alltför djupt ini sig jelfva och för långt bortönt sigisjelfva att.