Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 2

gande i ett ögonblick och läggande sig igen med oförklarlig hastighet. EX Marys närhet var förundurligt välgörande för denna nervösa lättretlighet, hvilken kan ske härledde sig från hans passion för musik. eller ännu sannolikare var dess källa. I hennes sällskap kände han en hvila, ett välbefinnande, som han njöt med förtjusning och uttryckte med hänförelse, liksom allt hvad han kände. Denna hans synbart oförändrade tillgifvenhet kom som cn glad öfverrask ning för henne, ty under hans långa frånvaro hade hon inlärt sig att icke vänta något sådant, hade aldrig tänkt på möjligheten att älska honom mindre, men alltid på sannolikheten att hon kunde vara förändrad, samt hade arbetat sig till den tron, att om så vore, hade hon intet att beklaga sig öfver, om också mycket att lida. När hon först återsåg honom igen, sjönk ofrivilligt hennes mod; han var allt för vacker, tyckte hon — alltför lärd och genialisk och för lycklig i allt detta, att hon skulle kunna hafva något inflytande på hans öde eller något anspråk på hans känslor. Hon utropade i sitt hjerta: : 4Ej skönhet, såsom du, jag fick, Hvars klara ögas minsta blick Ett solljus kring sig sprider, Men när hon upptäckte frön till lidande i hans högt uppjagade inbillning, i hans nervösa och feberaktiga organisation, och varseblef, att han ofta plågades af oro och en oöfvervinnerlig nedslagenhet, då såg hon i hans lif sitt värf, sin bestämmelse och, sättande handen till plogen, beräknade hon kostnaden och såg från den dagen aldrig tillbaka. Denna aftonstund — hur ljuf den var för dem båda! Hur full af kära minnen och