Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 2

en ros af den mest engelska noggrannhet och beskuggande ett anlete, som sällheten gjorde nästan vackert. Så tycktes han finna det, ty han upplöste banden, sköt tillbaka den besvärliga hatten och betraktade henne med en blick och ett leende, som framkallade en rodnad på hennes kind, hvilken, ehuru ej längre gulblek som i hennes barndom) likväl knappast hade mera färg än en hvit törnros. Den milda Mary Grey hade en natur, på samma gång mycket älskande och-mycket blyg, det vill säga i allt hvad som rörde hennes varmare böjelser, ty annars fanns det hos henne eft förråd af starka dygder, som likt andar springa ur djup i hjertat, hvarom ingen drömt. Men hon hade ingen tillförsigt till sin egen förmåga att behaga; hennes egenskaper voro af den art, som alla andra bättre kunna uppskatta än deras egare. Maurices tiilgifvenhet eller rättare hennes egen kärlek för honom utgjorde så att säga en del-af hennes tillvaro. Han hade åter vändt från Italien, väsentligt förbättrad till sin helsa och långt vackrare — åtminstone i hennes ögon — än hon hade väntat. Hans ansigte var visst icke något ideal af manlig skönhet, men det låg dock något idealiskt deri. Hans hy var klar oeh genomskinlig, hans ansigte hade ett ättryck åf tankfullt drömmeri, när han var allvarsam, och af själfull, spelande glädtighet när han var lifvad, som voro oemotståndligt tilldragande. Hans panna var lik marmor, utom när en. plötslig rodnad spridde sig öfver tinningarna. Hans gestalt var smärt och symmetrisk, hans röst låg och melodisk; men emellanåt kunde ett plötsligt utbrott af vrede eller sinnesrörelse krampaktigt förvrida den nästan ävinliga skönheten af hans drag. Dessa utbrott liknade en storm på Medelhatvet, uppsti