Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 1

general Freemont blivit elterträdd al gencralerna Hunter och Halleck, är lugnt och stilla; endast då och då afbrytes enformigheten af några mellan förposterna vexladeskott. En expedition utför Mississippifloden förberedes visserligen och kanonbåtar äro i ordning för dess verkställande; men när den kommer att företagas vet ännu ingen, I Vestra Virginien, der hitintills största aktiviteten under kriget varit rådande, börjar man ätven slappa af, och säkert är att general Rosencrans finner vädret och vägtaget för obehagligt för utförande af några större rörelser och vill hvila litet på sina lagrar för att hemta krafter till nästa vår och då uppträda med en förstärkt och väl disciplinerad armå. Den stora Potomac-armån, öfver hvilken Mac Clellan ännu förer befälet, oaktadt utnämnd till general en chef för Förenta Staternas armå efter general Scott, är en riktig sengångare; den skrider framåt med tuppfjät. Om jag ej misstager mig har denna armå sedan Bulls-Run-affären avancerat ungefärligen 1 svensk mil och detta endast derigenom alt general B:auregard funnitsin uträkning i att draga sina förposter tillbaka mot Fairfax, och då har man helt besk dligt följt efter på vederbörligt afstånd. Dagligen ser man dock i tidningarna att furageringspartier och patruller blifvit. bortsnappade af rebellerna, som äro verksamma och begagna alla tillfällen att få narra yankeebussarne i fällan, Ännu har man ej kommit sig före att drifva bort rebellerna från deras batterier, som blokera floden Potomac och afbryta sjökommunikationen med Washington. Men äfven detta blir väl i sinom tid gjordt. Potomac-armn kommer efter all sannolikhet att vintra kring hufvudstaden, med undantag måhända af några få brigader, som äro afsedda att deltaga uti de expeditioner, som nu utrustas för att under befäl af generalerna Buttler och Burnside anfalla några vigtiga punkter på kusten af sydstaterna. General Buttler är bekant först derigenom att under hans öfverbefäl general Pierce förlorade den märkliga affären vid Big Bethel i början af kriget, och sedermera derigenom att han anförde den armåtkår, som i samband med flottan intog fästet Hatteras på :usten af Nord-Carolina. Geaeral Pierce, som hörde till tremånadersarmån, tog afsked då hans tid var ute och har nu ingått som soldat i ett volontärregemente, under förklarande att duger jag ej att tjena mitt land som genera!, kan jag åtminstone slåss för dess rättmätiga sak som soldat. Detta är ju patriotism, eller huru? Sannolikt är att begge de förenämnda expeditionerna komma att operera i samband ced general Sherman, söm nu står med 15,000 man i sydöstra hörnet af Syd-Carolina. General Sherman afgick med den så kallade stora expe itionen, hvarom jag nämnde i mitt förra bref. Denna med så mycken amkostnad och under så fördelaktiga auspieier utrustade expedition för anfallandet af sydstaternas förnämsta handelsplatser och som afseglade under nationens lifligaste välönskningar och förhoppningar itfå se något stort uträttas, har hitintills endast bombarderat och intagit två smärre förskansningar, som: skyddade den innanför Port Royalbugten varande goda hamnen till Beaufort, en stad af ringa betydenhet, men som, liggande-i det distrikt, der den finaste bom: ullen, den så kallade Sea Island Cotton, växer, kan blifva af stor vigt för nordstaternas haudel med denna vara, åtminstone så länge kriget räcker. Spekulationen har äfven sedaast. hållit sig framme, och i Boston utrustas fartyg, ämnade att i Beaufort mot bomull utbyta manufakturoch andra varor, af stort bebof der i trakten hvars uttömda förråd ej nunnit återfyllas i anseende till blokaden. Man gissar allmänt att orsaken till den ringa verksamhet som general Sherman utvecklat varit den, att han ansett sin arm otillräcklig för att anfalla Savanna eller Charleston, men att nu dessa städer bli föremål för gemensamt anfall af Shermans, Buttlers och Burnsides förenade armåer. N. De saker som för närvarande häri Nordstaterna mest upptaga allas tankar och hålla sinnena i spänd väntan äro först kopgressens blifvande hållning uti slaffrågan, sedermera tillfångatagandet af de från Sydstaternas styrelse till Europa afsända ambassadörerna Mason och Slidell samt slutligen sistnämnde staters beteende emot några af de från nordarmen tagna krigsfångar af högre rang. . Till unionsarmens läger, citadeller och fästningar inom slafstaterna komma dagligen hundradetals slafvar, lyckliga i tanken att kunna afkasta slafveriets bojor och under skydd af the Starspangled Banner:t börja ett nytt lif som fria män Huru måste det då ej kännas för dessa stackars efter frihet törstande menniskor att se sig bedragna i sina förhoppningar och finna att den frihet de så mycket gladt sig åt, ännu ej för dem finnes att få, fastän de tagiv sin tillflykt till det friaste land på jorden. — Dessa slulvar, som söka skydd af Nordstaterna, anses här för kontraband emedan de af rebellerna kunna beväpnas till försvar och alltså anses fillhöra krigsförnödenheter. Som presidenten Lincoln ännu ej fattat något beslut om hvad man skall göra med dessa slafvar, förorsakar deras ankomst till lägren mycket bekymmer hos befälhafvarne, som ej kunna gifva dem den begärda friheten, emedan de hvarken ha rättighet aw låta dem svärma upp ät Nordstaterna eller sända dem tillbaka dit hvarifrån de kommit. Man måste således hålla dem till arbete på stället för att förtjena sin föda och aildenstund de ej kunna välja sitt arbete eller söka det der det löner sig mest, äro de nu ej i besittning af större frihet, måhända äfven mindre, än de hade hos sina egare. Största delen af Nordstoternes invånare äro dbolitionister och Å i en feberaktig svänning afvaktandåe hvad stex nresidceöten