Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 2

ligt hoppas, icke värdelösa skapelser. Nu har allt detta blifvit mig erbjudet: solsken och ledighet, omvexling och eggelse, själsrörelser och frihet att njuta dem. Då jag mottog anbudet, hoppades jag att du i din själ skall följa mig till de herrliga scener ig är på väg att besöka, att bilden af ditt ljufva ansigte och ljudet af din milda röst, hvilka så ofta under många års släp lättat mitt sinne, skola följa mig dit bort bland alla naturens och konstens under. Såsom vanligt har jag låtit mina tankar och min penna rycka mig med sig och ännu ej berättat förhållandet rätt och slätt. Det är följande: För några veckor sedan resenterade mig den unge Dee, den måare, i hvars atelier jag uppehöll mig, betagen af beundran öfver en herrlig tafla, som han höll på att kopiera för egaren, som händelsevis kom till honom. Hans namn är dTArbery. Han är till hälften fransman, till hälften tysk till börden, ehurna hans mor är engelska. Han talar engelska lika bra som en infödd. Min hänryckning öfver hans tafla tyckfes behaga honom ; han inlät sig i samtal med mig; och jag träffade honom derefter ofta hos Dee. Han är den mest egna personlighet, och likväl kän man ej utpeka några särskilda egenheter hos honom. Han är den vackraste karl jag sett, och ändock skulle jag, om du frågade mig hvad som är mest anmärkningsvärdt i hans utseende, svara, att det är hans lugna vä sende, och att det mest fängslande behaget i hans maner är, att han alls icke har något. Jag har aldrig sett en så fullkomlig enkelhet. Han bevisar allt slags vänlig och ovanlig välvilja som om det vore det simplaste i verlden och på ett så anspråkslöst sält, att man glömmer att finna det besyn-: nerligt, till dess man efteråt tänker derpå. öHan talade i går med Dee om mig och hvad de båda behagade kalla mitt snille: och Dee kom att nämna huru ifrigt jag längtade att komma fill Italien och hvilken etor fördel det skulle bli för mig, men att