Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 2

nu skulle träffa henne, måste jag kalla henne miss Lifford, och till och med att kyssa hennes hand vore en alltför stor djerfhet. Säg pater Lifford, huru ledsen jag är öfver att ej ha mottagit hans välsignelse före min afresa. Skrif ofta till mig — bed för mig, tänk på mig, älska mig och tro, att jag är din evigt ömme och hängifne Maurice. i Var det väl mycket obilligt af Mary att icke finna sig tillfredsstäld af detta bref? — alt inska, att det ej varit så rikt påvackra ord? — att vara så svartsjuk på Italien, som om det varit en fiende? — att gå till sängs med en aggande känsla i sitt hjerta, vida djupare än smärtan öfver skilsmessan och mångdubblande sig i en mängd drömmar, alla om Maurice? I alla tyckte hon sig resa efter honom och närma sig honom, utan att hinna upp honom eller förmå honom lyssna till hennes ord. Stundom sväfvade en qvimnoskepnad, hvars anletsdrag hon ej kunde urskilja, omkring honom och höll henne på afstånd. När denna försvann, intog en annan hennes plats och sjöng en vacker sång, i hvilken Maurice instämde, hvaremot hon ej kunde göra det, och den fläck der hon stod — ch der hen tyckte sig ha växt fast — blef mörkare och mörkare, under det att han och den skimrande skephaden försvunno på en väg af ljug, lik den som solsträlarne bilda på vågornas dallrande skum. Hon gjorde stora ansträngningar att följa dem och vaknade med hufvudkudden våt af tårar och med brefvet i handen. Under tiden var han på väg öfver hafvet med god vind och ett sorgfritt hjerta, eom tankar af ömhet och saknad hastigt och lätt genomilade, liksom då de fransade molnen jagas af vinden och icke: kasia någon skugga på oceanens glada vågor. Se så, Mary; säg mig nu sanningen — Maurice är din fästrhan — jag vet det säkert. Han håller ganska mycket af mig; och jag älskar honom djupt.