Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 1

TreDJE KAPITLET. Mary skyndade hem med hastigare steg än vanligt, sprang uppför: det lilla husets smala trappa och gick in i den kammare, der Maurice skulle ligga om natten. Hon luktade på violblommorna, som hon en timme förut ställt in dit, och tyckte att de förlorat något af sin vällukt. Böckerna, som han lemnat i hennes förvar, stodo prydligt ördnade på hyllorna. Ett litet porträtt af S:t Maurice och en silhouett af henne sjelf — en födelsedagspresent för några år sedan — hängde på ömse sidor om kaminen. Hon torkade bort några dammkorn från furubordet, vid hvilket han som: gosse brukade sitta och skrifva, och hennes I jerta klappade af glädje och hennes ögon tindrade med en ovanlig glans. Hon dröjde några minuter vid-det öppna fönstret, blickande utåt London-vägen så längt hon kunde se. Derpå stannade blicken på den enda busken i trädgården, den gamla törnrosbusken, som jus. höll på att kläda sig grön, på den smala sandgången och grinden på andra sidan om deny, på hvarje välbekant föremål och: derefter på himlen öfver dem, så välbekant äfven den med: sina flockiga skyar och sin aftonrodnad, och ändock: alltid så ny genom sin ständigt vexlande skönhet. Nu försvunno småningom de : bjerta färgerna och skymningen kom, detta de nordliga ländernas behag; detta en försvinnande dags dröjande farväl, som utöfvar en så dyster eller mildrande verkan, allt efter våra lynnens olikhet. Hvarje buller dog småningom bort, bladens sakta prasstende då nattvinden rörde dem, fåglarnas svaga qvitter mellan grenarna, som dölja dem, ett aflägset hundskall då och då, ljudet: af steg och skramlet af en vagn långt bort på landsvägen, allt står. i harmoni — allt. har stillnat af såsom på Paul Potters lugna landskap eller i Cowpers poesi. Det sinne; som skall uppfatte en engelsk skymnings skönhet, måste