Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 1

Hvad ser du? Mina luftiga budbärare. CAck, du sextönåriga barn, att leka med sådant lappri!t Har du aldrig läst om de indiska qvinnorna på stränderna af Ganges? Hvilka, enkörna, som bränna sig på sina mäns bål? Nej, de sextönåriga barnen, som knäböja vid den breda floden och skicka ut sina lotuslampor att flyta med strömmen; och om det fjus, de bära, ännu brinner när de förlora dem ur sigte, då tro de, att deras hjertas önskan skall gå i fullbordan. Kan du ej föreställa dig, huru de måste luta sig ut öfver den branta stranden af det djupa vattnet andlösa, med klappande hjerta och ögon oaflåtligt fästade på den lilla Bbrinnande båten, som följer med strömmen? — huru de måste darra, när den blir insnärjd i vattenliljans smidiga stjelkar och blad; och hvilka glädjerop de måste uppgifva, när den vänder med krökningen af floden22 Det är en poetisk och vacker id, det medgifver jag; huru kom du att tänza på den nu? Jag har också min vidskepelse, menjag är en dyrkare. af luften, icke af vattnet. Jag sänder mina budbärare ut i rymden: De bära mina tankar med sig bort på vindens vingar; de yppa min hemlighet för skyarne och mitt öpp för vinden. Se der, flygen dit jag sänder er!4 och åter skingrautes en af de dunlika bollarne i luften och vinden förde bort de lätta tjanen. En gäng: kastade en plötslig vindstötr dem tillbaka i hennes: ansigte; Hon strök bort dem och sade: tDet betyder felslagna förhoppningar. Ett lätt moln uppsteg på hennes panna, och hon gick under tystnad fram till porten af sitt eget hem, det gamla herresätet Lifford Grange. Der skildes han från Mary och vandrade långsamt uppför allen. (4 —