koppar tå — och lade sig åter att sofva. Men dagen derpå tog han kröningshögtidligheternas beaux restes i ögonsigte. Det var då jag träffade honom, särdeles belåten med sin express route till Throndhjem. Dagen efter var han återigen resfärdig oc begaf sig då på väg till det ödsliga Tromsö, för att tillbringa vintern der, skild från alla anhör ga och derjemte flera månader af. stängd från all beröring med den öfriga verlden. Mr M—son var dock ingalunda en excentrie man, än mindre besvärad af spleen, utan tvärtom ganska lefnadsglad. Då vi — det vill säga den ofvannämnde norrmannen och jag — uttryckte vår förundran deröfver, att han så der frivilliot-slog ned sina bopålar ofvanom den norra poleirkeln, svarade han : ed ett vackert leende: Tron mig, mina herrar! äfven deruppe finnas älskvärda menniskor, och tillfälle att lefva elt oberoende och verksamt lif, just passande för mitt lynne. Efter åtta dagars vistande i Throndhjem, der jag åtnjutit den hjertlige ste välvilja och förvärfvat mig så många vänner, hvilka jag aldrig kan förgäta, tog jag afsked af dem och styrde kosan mot Kristiania Mitt älskvärda värdfolk, som, från första stunden jag blef deras gäst, behandlade mig som en nära anhörig, kunde omöjligen förmås att afstå från beslutet att förse mig. med en rikligt försedd och med omsorg vald Xprovision box i engelskt maner. De voro nemligen öfvertygade om behöfligheten af en sådan under den långa färden, och framför allt påstodo de, att den resande sjelf måste föra med sig vin. och armagnac till Dovrefjäll — och: då du kommer dit upp — sade de — så tänk på oss och drick ett glas för dina vänner nordanfjälls. — Då man uppmanat mig att fortsätta dessa reseskizzer, skall det blifva mig ett nöje att så göra. Om jag då möjligen gör mig så dristig att äfven beröra Norges statsförfattning och representation, försvarsoch skatteväsende m. m., dylikt — månne man skall tillgifva mig en sådan djerfhet?