m enskilda bank, som också k jar sin Wallenberg; om dess rika sparbank ja eh om den för stadens talrika affärsmäns 1 oliditet lofvärda företeelsen, att då den si1 ta handelskrisen vållade så många och stora ;1 allissementer äfven i Norges handelsstäder, :1I nträffade icke något sådant i Throndbjem il — och om — — ; men, som sagdt är, ut-id ymmet tillåter mig ej att härom orda. je Jag kan dock ej underlåta att meddela!s lågra små episoder, som måhända icke äro ix itan intresse. e Redan tillförene har jag antydt, att thronlerna i allmänhet icke kunde se sig trötta å de kungliga, hvilka, så snart de. visade ig ute, härför rikligen belönades med hållande hurraro , hvilket var mycket lojalt raturligtvis och dessutom lätt förklarligt af len ganska enkla omständigheten, att rojauns imposanta emblemer af prima qvalitet ytterst sällan blifva så synliga under 63 sraders och 3 minuters nordlig polhöjd som allet var under Augustidagarne 1860 i Phrondhjem. Stadens ungdom och den kringliggande bygdens guttart med sina röda topphufvor — jacobinermössor om man så vill — utgjorde en ständig, men fullxomligt frivillig hedersvakt utanför det kungliga paläet och bevisade ljudeligt att deras ungor hade, en beundransvärd styrka. Detta såsom a till hvad som nu kommer. En förmiddag skulle jag återgälda enl: Storthingsmans besök. Han bodde hos enj: af sina anhöriga ute på Ilen — en afl Throndhjems förstäder — der den brygga l ligger, hvarifrån utfarten vanligen företogs till eskadern, som kastat ankar ute på den herrliga fjorden. Jag hade gått ett stycke fram på den vackre Kungsgatan, då en väldig folkmassa kom böljande mot mig, entusiastiskt, men just icke lika harmoniskt uppstämmande hurrarop. Midti folkhopen syntes ett par polisbetjenter ifrigt sysselsatta att, så vidt sig göra lät, på ett humant, men ändock mera eftertryckligt sätt, medelst sina käppar rödja väg. eller åtminstone hålla en tillräckligt bred gångväg öppen för H. M. konungen, civilklädd, och öfverste Brincourt, klädd i vapenrock och röda zouaver-ballonbenkläder, återvändande från ett besök på eskadern. Konun gen gick fram med stormsteg, småskrattande åt sin idkeligen hurrande eskort, bestående af unga sjömän och smågattar, hesa och svettiga, men lifvade afstundens djupt betydelsefulla högtidlighet — för att uttrycka mig på det officiella hofspråket. Det hela föreföll särdeles folklikt, men saknade ej heller sna komiska pointer. På eftermiddagen degen efter kröningen promenerade jag i sällskap med en af mina norska vänner på den vackra kajen invid hamnen, som bildas af Nidelfven, på hvars ena sida en del af stadens större affärsmän hafva sina bostäder och kontor, och på den andra sina stora magasiner, bland hvilka flertalet äro så bygda, att gaflarne stöta in till sjelfva kajmuren. Bland de många affärsmännen, hvilka voro i rörelse för att ersätta den tid som förspilts under den föregående dagens hög tidligheter, observerade jag en läng och skranglig figur vandra liknöjd framåt. Han bar grå filthatt, grå paletå, gråa benkläder och för konseqvensens skull äfven rå damasker otvanpå ett par vidunderligt tjockbottnade skodon. På hans venstra höft hängde i en rem, kastad öfver axeln, en väldig dubbelkikare. Nå, se mr M—son! utropade jag både förvånad och glad, igenkännande honom från hans besök i Stockholm för några år sedan. Äfven från honom utgick ett ljud, som antydde en viss förundran, kanske ock en smula belåtenhet att träffa mig — jag smickrar mig dermed åtminstone! Mr M—son är redan en äldre man, hvilken med heder tjenat som kapten i engelska arm6n, som han lemnat sedan han i Indien förlorat sitt ena öga. Han uppbär numera half sold och eger så pass mycken enskild förmögenhet, att han kan lefva med en viss komfort öfverallt, utom i sitt fädernesland. I afvaktan på en äldre, mycket rik och ogift broders inflyttning i — familjegratven, förnöter han sin tid på resor, under jagt och fiske. Han är således härutinnan en dualism, ty en sannskyldig turisterande engels man är antingen blott jägare eller blott fiskare eller också intetdera, men ytterst sällan beggedera. Nu hade mr M—son oafbrutet vistats två år i det aldra nordligaste Norge, trifdes der förträffligt, talte en obegriplig norska, men redde sig dock förträffligt — tack vare den norska välviljan! I Hammerfest hade han fått en engelsk tidning, hvaruti bland andra notiser förekom att konung Carl med gemål skulle krönas i Throndbjem den 5 Augusti. Emedan sjö fogelsjagten var slutad, fiskarne nog oförskämda att ej längre vilja nappa på mr M sons krokar, och en kröning derjemte för honom en komplett nyhet, så — ett-tutre — b.r det af på väg till Throndbjem. Men som tiden var knarp tog. han den en gelska energien i rikligaste anspråk, och reste både natt och dag för att i rättan tid komma fram. Antingen inträffade han dock ett par timmar för sent eller några dagar för tidigt på de ställen der ångfartygen, som befordra passagerare i det nordliga Norge. lägga till; men dylika missöden ökade blott hans reselust, och han ilade derföre allt vidare ömsom i båt öfver fjordarne, ömsom i karriol, allt som det föll sig. Efter flera dagars oupphörliga ansträngningar — ty det var en färd på mer än 140 svenska mil — anlände han ändtligen aftonen före kröningshögtidligheten til Throndhjem. Att han var engelsman, men än mera den omständigheten att han var resande, beredde honom snart ett komfortabelt logis. Han ser verades med en god måltid, ypperligt claret, drack derefter några väldiga koppa: starkagta 14 nah mini ah till hyvla — Mårga-.