med största eftertryck hos påfliga regerin gen. Uti höga klerikala kretsar gick -e: rykte att fransmännen snart skulle komm: att lemna Rom. OSTINDIEN. Från Coleutta skrifves den 22 sistlidn November att man i Delhi uppgräft eger döm af betydligt värde under ett af exko nupgens rum. Norge och norrmännen, tesknade af Egron) Lundgren. Ur den si mling bref at artisten Egroi Lusdgren, hvilken nyligen blilvit tryck ehura beklagligen uti ett mycket ringa ut tal exemplar, anse vi 0os8 böra meddel följande, hvilket liksom så många andra samma samling röjer, att dess författare för står att föra pennan med samma geni aliska manr, samma förmåga äf npatv sann uppfattoing, som man länge beundra hos hans pensel. Den 3 Aug. 1861.: Dalen vid Bandagsvandet i öfre Tellemarken Broder! Jag hade knappt skrifvit milt sistabre engående min resa nedåt Italien, förr är det föll mig in att det vore bättre för mi; att använda de varmaste veckorna unde rötmånaden heldre i Norge än söderut, oc! jog begaf img derföre från Hull med åns t till Göteborg och vidare till Kristiania Intoppet till denna stad är i högsta grar morjestätiskt och storartadt, — och läget så grandiost, att jag icke vet någonting at jemföra dermed, om icke Netpel. Hrat som felas är ännu dömer, torn, palatser oc! terrasser. Men Röm bygdes icke på en dag Från Kristiania tog jag vägen öfver Dram men och Kongsberg. Sillvergrufvan m: vara respektabel och staden också, ehur: den för mig, som så nyss sett folkrikare trakt ter, föreföll sony ett slags nordiskt Pompej: helt tom på lefvande varelser, och der mar af menniskeansigten näppeligen såg and: än oxhufvudenas på garfvarskyltarne. Emvl lertid lyckades det mig efter någon arsträngning att derstädes förse mig med e: par kakor choeolade och en påse skorpor resproviant, i händelse Tellemarkens nian förråder skulle blifva otillräckliga. Det ha nemiligen i vissa trakter icke längesedaw härjat en förfärlig hungersnöd. Från Kongsberg begaf jag mig ner til Hitterdal, för att ibland annat få göra bc kantskap med en af de urgamla utskurnas k. stafkyrkorna. Trakten är obeskriflig vacker, och jag stannade der på en bond gård flera dagar bland vänliga, beskedlig: och enkla menniskor. När jag säger at den gamla kyrkan nyligen blifvit reparerad är det naturligtvis detsamma som att säg: att den till det mesta blifvit fö störd, me förmodligen i följd af en lycklig brist pi penningar finnas der åtskilliga bitar son man icke hunnit med att tillintetgöra. Jag var förvånad att se öfverallt så många be synnerliga folkdrägter, olika i hvarje socken — och den mängd silfverknappar oci söljor som alla bära. Karlarnes klädedräg! är betydligt burlesk, men de äro så vant dervid, att jag såg dem aldrig skratta å hvarandra. Från Hitterdal satte jag ut öf ver höga berg och djupa dalar, och kon så ner till Siljord. Med icke annat än svar! bläck till hands skall du icke vänta att ja: skall försöka beskrifva huru förtjusande skönt der är; dertill skulle fordras att kunna doppe pennan i guld och azur, silfver och kristall. på samma gång som i de: genomskinligt skuggan af doftande stilla granskogar, hängande som en mörkgrön klädnad ända från de höga fjellarnes toppar ner i klara vattenbrynet. På smala näset i spegelklars sjön stå tre ättehögar, och i det vaggandt kornet under branta berget andra flera. mullen hittas ännu då och då en sliten strids yxa, ett rostigt svärd eller en armring med runor på. Rundt omkring bo rödblommiga. njertliga, blåögda, gästvänliga menniskor. vilka liksom dalfolket säga du till. hel verlden och ännu icke lärt sig begripa, att utt man är bättre för det man har finare däde i rocken. De undersatsiga, fyrkantiga pondjenterna, dalkulloruas kusiner, med slomsterbuketter och stora rosor broderade på strumporna, i brokiga drägter med -kuörta ållekningar på lintygsärmarne, utstyrda ned silfversmycken och dvergasmide, kalla varann Aslög och Gunrud och Thoron och lifva med duktiga steg upp och ner från ina grå stolpbodar och höganloftsburar, Å ornnordiska träbyggen, som stå på fyra ötter och tyckas vara komna för många undra år sedan från trollen i Jotunhem. Ju kan nog tänka huru allt detta skulle äcka hos mig en underlig hemkänsla, k början af en vaggvisa från hedenlös,) nan ännu minnet hunnit slå upp ögonen — ch att jag tyckte mig vara många sekler