Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 2

Tror du ej att det kan ske.t Jag vet ej, men skulle det äfven då ej vara möjligt att lida och dö i stillhet? Stilla voro hernes milda ögon, upplyftade mot den klara blå himlen öfver hennes hufvud, men Gertruds voro fästade på en snabbt framilxnde bäck, som sorlade i djupet af den däld i hvilken de suto. — 5e nu på deo der bäcken, utropade hon. Jag tycker mer om den än alla naturens öfriga skönheter tillsammans. Den stann:ir aldrig på samma ställe, den skyndar framåt; den vredgas på stenarne som hejda dess ilende lopp, och jag älskar den för dess vrege; jag älskar att se den skumma och brusa, och längtar att hjelpa den i sin komp och kunna sända den fortare och fortare till sitt mål — : sOch hvad är det? frågade Mary. Ah, det vida hafvet, förmodar jag. Och sedan — när den kommer dit? Då förlorar den sig i dess vågor och ögat ser den icke mer.5 NE 4O, kommer icke detta dig att tänka på lifvet och evigheten, och vile du icke heldre vara lik den stilla floden, som tyst flyter fråm mellan gröna betesmarker och gifver fälten friskhet och blommorna lif öch skönhet, än likna dender rastlösa, onyttiga, bullrande bäcken, hvilken ofta uppsväller ill en ström, som ansläller skada och härjningar i sin fart? . Dina tanker, Mary, äro alla stämda i samma tonart. . Ar ej det hemligheten af all sann harmoni? En dissonans här och der gör en god effekt. Du är för mycket begifven på sådana, dyraste lady Bird. i CHarmom lan vara mycket tråkig, och tråkighet harmonisk. Sedan Edgar reste