Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 1

Min ställniog i lifvet! Hvilken tror du utt den skall bli — ätt lefva och dö som n gammal fröken på Lilfford Grange eller sanske begrafva miginågot-kloster? Ibland nar jag tränat så efter någonting nytt. att jag nästan tänkt på denna sista utväg. Jag inskar af allt mitt hjerta, att do hade skiekat mig till en klosterpen-ion; jag skulle hafva arbetat dag och natt för att utmärka nig. En sporre är allt, hvad jag behöfver, och täflan skulle hafva varit en af de kraftigaste. Känner du ej ditt hjerta klappa och din kind glöda, när du läser nägonting riktigt vältaligt? — några af dessa sublima ord, som lyfta en hallvägs upp till himmelen? Du ler, Mary, och jag vet hvad du vill säga. Det är cj genom sådan svärmisk hänförelse vi kunna lyfta oss till himmelen. Men bättre att höja sig på hvad sätt som hist än att kräla på jorden; gif mig en fjärils vingar, om jag ej kan få en engels. Du blir aldrig försjunken i någonting annat än dina böner, du grubblar aldrig öfver en bok eller lefver dig in i ett poem; blott en gång har jag seit dig läsa med hela din själ 1 ögonen; men det var Sanct Francisco Xavieras lefvernesbeskrifning, och i den-— — SCAck, i deii finnes nog att komma ett bjerta mindre hårdt och kallt än mitt att brinna i bröstet vid läsningen deraf, och äfven mitt, så trög och slö jag än är. kunde ej annat än värmas af en sädan eld. Jag tänkte just, att jag skulle tramkalla en gnista slumrande entusiasm genom denna bänsyftning. Men säg mig, sätter ej Muurice värde på de suker jag talade om? Eit lätt moln Tför öfver Marys ansigte i det hon svarade: Bloit alltför mycket. Hvarföre alltför mycket, om det ej är något ondt deri?4.