Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 1

ra sinnen, som just nu började störta sig n i hela fullheten af det lif, com allt mer förbleknade för henne; men hvem kunde räkna de böner, som uppstego från detta ensliga hjertas djup för dem, som hon knappt vågede älska, såsom andra mödrar älske? Hvem kan säga, huru mången hemlighetfsull rädduving från fara — huru månget plötsligt hejdande på brädden af en afgrund — huru månget mildt svalkande lugn öfver det våldsamt upprörda sinnet — hura mången underbar dragning från onda böjelser och sträfvanden till himlen — som kanske i.sednare år voro frukten af dessa brinnande böner, hvilka beständigt uppsändes från plågans bädd af en moder, hvars barn knappast tycktes vara till för benne och hvars svaga handtryckning ofta var det enda tecken af ömhet, som hon kunde gifva dem? En gång om dagen kom hennes make för alt besöka henne och satt hos henne några minuter. Hans närvaro tycktes utöfva ett isande inflytande på sjeliva atmosferen i rummet. Mrs Lifford drog mekaniskt shawlen tätare tillhopa öfver sitt bröst under dessa besök och hennes ansigte blef ännu blekare än annars. Men dessa båda hjerians hemligheter voro förseglade; huru myeket eller litet, de någonsin känt för hvarandra, tycktes ingen af deras omgifning veta; rien ne se ressemble comme le ntant et Ia profondeur4. Den jemna vtan af denna enformiga tillvaro kunde lika väl hafva betäckt en vulkan, som dolt en afgrund. Barnen af detta äktenskap voro förunderligt olika hvarandra Födda nnder samma tak, uppväxande under samma lutiytelser, uppenbarade de dock tidigt den mest påfallande olikhet i karakter och lynne. Fdgar