Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 1

sjuklingen, som sällan samtalade med nigon annan än honom och för öfrigt ej egde någon tröstare och vän. ennes rum var det minst dystra i hela huset, men dess anblick var likväl af den allvarligaste karakter. Några värderika spaåska målningar prydde dess väggar; ei stort krucifix, utskuret i elfenben, stod midt emot hennes hvilstol, och några andakteböcker, med massiva guldknäppen och dyrbara tand, lågo alltid nära till hands för henne. En reseda-parterr sände sin ljufva, allvarliga doft in uti detta ram, der hon under vinterns korta :olskensstunder eller sommarens långa eltermiddagar, insvept i indiska shawlar och ombäddad med kuddar, brukade sitta vid fönstret, med ögonen fulla af ett underbart tankfnllt uttryck, fästade på det enformiga landskapet eller den bleka, nordliga birlen. Den sjukdom, som i förtid brutit hennes ungdom och hela, hade äfven menligt inverkat på hennes tal och försvagat hennes minne, och derföre hade hon ej lärt att tala engelska flytande. Detta och de beständiga plågor hon utstod hade mer och mer aflägsnat henne från sina barn. Hon brukade skicka efter dem då och då, för att tyst trycka dem till sitt bjerta, eller savt hela timmar och såg på huru de lekte på terrasserna utanför hennes fönster; men det var föga umgänge eller förtrolighet emellan dem och henne. De stormade förbi henne med all barndomens i och helsans bejdlöshet. De stannade stundom för att kyssa henne på detta halft ömma, halft otåliga sätt, hvarm:d barn besvara smekningar, som hindra dem i deras leker. Hon hade intet att draga dem tili sig med mer än en kärlek, som nästan var ör blyg att visa sig. FEti skrank tycktes resa sig emellan henne och dessa ystra, un