Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 1

— veve———n våningen på Lifford Grange, som hon sedan aldrig lemnade annat än för några sparsamma promenader i en rullstol på solsidan af huset; då tycktes det mera -öfverensstämma med hennes lott. De första åren af sitt äktenskap hade hon tillbringat i Spanien. och under denna tid fick hon tvenne barn, en flicka kallad Ger(rud, och en gosse två år yngre. Kort elter detta barns tödelse flyttade hon med sin man till England, och vid ungefär samma tid träffades hon af en slagattack, som beröfvade henne hennes lemmars bruk, under det en följd at sjukdomar försatte henne i ett tillstånd af nästan oupphörligt lidande och alldeles stängde henne från sällskapslifvet. Hennes make isolerade sig allt mer och mer i en stolt tillbakadragenhet från verlden, utan att förljufva denna högdragna ensligbet genom något mål för sitt intresse eller någon aktiv verksamhet. Den enda gäst i hans hus var hans farbroder, som hade blifvit uppfostrad i Spanien och der prestvigd, samt efter sin brörsons återkomst till England hade bebott Lifford Grange och der skött en huskaplans embete, hvarjemte han då och då biträdt den tjenstförrättunde pastorn i den närbelägna byn Stonehousehigh. Hans ursprungliga karakter var kanske gjuten i samma form som hans brorsons; hans yttre sätt var också i sanning mera tvärt — men hos honom hade klippan blifvit sprängå, den skrofliga barKen hade jemnats och isen smält genom det ljus, som aldrig förgäfves lyser in i en menniskas hjerta, genom den eld, hvilken ingen diamant kan motstå och inga naturliga böjelser förqväfva. Att han hade ett hjerta, kunde ingen hafva betviflat, som varit vittne till den ömma Omsorg. den nästan faderliga godhet han visade för den bleka