Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 1

stämpel på dess stela murar och stå inristad öfver portalen. Mr Liffords familj var lika uråldrig som hans fäderneborg, och hans högmod lika oändligt som hans salar. Han var sista afkomlingen af en slägt, som slutit sig till katolska kyrkan under förföljelsens tider med en trohet, som ingifvit honom en ärftlig tillgifventet för en religion, hvars föreskrifter: han ej iakttog och hvars anda han på intet sätt ådagalade. Han hade inga fiender, ty han höll sig på ett alltför högdraget afstånd från andra, att någon skulle kunnat komma i delo med honom eller han.med dem. Det låg i hans sätt ett slags värdighet och polerad köld, som till bakastötte utan sträthet och isade utan att förolämpa. Det skulle hafva varit lika svårt ätt trotsa som att smickra honom; hans Bjerta — om han hade något — var en förseglad bok, hvilken hans få bekanta al drig hade läst; ingen visste om på dess blad voro ristade vackra eller fula bokstäfver, eller om de voro lika tomma och innehållslösa som det vackra, men orörliga ansigte, hvilket, så att säga, utgjorde dess titelblad. ; Under en resa, som han: företagit till Spanien kort efter det han blifvit myndig, hade han äktat en ung spanska af en familj lika gammal som hans egen. Honwvar faderoch moderlös--och hennes förmyndare gåfvo beredvilligt hennes hand åt den unga engelsmannen, hvars anor, ri:kedomar och religiösa bekännelse motsva:rade de fordringar de ansågo oundgäng för en förening med en dotter af deras hus. : Angustia var hennes nemn; på bröllopsdaoen klingade det i en underlig kontrast med ennes sköna anlete och lysande utsigter: — men några få år sednare, när hon som en blek, lidande och hopplöst förlamad qvinna tog i besittning det rum i botten