Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 1

som ej egde något af genomskinlighetens skönhet, ehuru de slingrande sjöväxterna på dess botten tydligt kunde urskiljas. :Detlåg hvarken lif eller lust. i dess snabbhet, tyst och mulen ilade den framåt, likasom-angeläven att få utbyta den öppna sträcka, den hade att passera, för den dunkla skuggan af ett lätt busksnår, som-låg emellan parken och den flod, som snart öppnade sitt sköte för dess mörka våg. Den mest ifrige beundrare af. uråldriga byggnader måste hafva tillstått, att det låg något nedtryckande i åsynen af Lifford Grange med dess massiva murar, dess tunga portaler, dess utstående fönster, som ej pryddes af den minsta qvist af jasmin, den obetydligaste skittning af murgröna, den ringaste förtroliga beröring at någon djerf och uppåtsträfvande klängväxt, som kunnat mildra deras dystra orörlighet. Husets iöre öfverensstämde med dess yttre. Der funnos stora ödsliga gemak; med möbler, som det skulle fordrats jättestyrka att flytta ur stället; djupa lönstersmygar, som tycktes vilja hindra hvarje . solstråle att smyga sig in, samt tunga otillgängliga spislar, som aldrig tycktes kunna locka ägo med en muntert sprakande brasa. Tjocka mörkröda yllegardiner föllo i djupa veck ända ned till olfvet. Ett helt regemente kunde i bredd fafva marscherat uppför den väldiga tråppan och medelstora hus uppförts inuti gästrummen. Det låg visserligen en vissimponerande storhet öfver det gamla herresätet, och intet af de vanliga tillbehören till ett sådant ställe faitades egentligen, men det rådde en fullkomlig frånvaro af beqvämlighet och trefnad i dess anordningar, och dess anblick hade intet behag eller dragningskraft för öget, hvarken inom eller utom. Egarens karakter tycktes hatva tryckt sin