Aftonbladet – 2 januari 1862, sida 4

amma. Dessutom passade upptäcktatfotsteg i värheten och omkring den. mördades hus till den nklagades stöflor. En liten flicka hade samma morgon mordet upptäcktes sett honom komma från den mördades hus. I en damm, nära en fjerdedels mil derifrån, hade en blodig, i en bomullshalsduk inknuten rakknif blifvit funnen. Båda dessa ssker skulle hafva varit i den anklagades ego. -Halsduken och knifeen blefvo straxt skickade till en berömd mikroskopiker i London, hvilken i fläckarne igenkände menni skoblod. Men var det af den mördade? Mikroskopet svärade äfven på denna fråga. På den blodiga rakknifven upptäckte man med tillhjelp af ett annat mikroskop några fina trådar, hvilka voro blandade med linne och bomull. Vid hal sens afskärande på den mördade hade äfven et! band af hennes nattmössa blifvit afskuret. Detta band bestod af linne och bomull tillsammans. Nu syntes beviset fullständigt. Det återstod enlast att juridiskt bevisa, det halsduken och rakknifven verkligen hade tillhört den anklag:de. Detta bevis kunde blott hans tar och syster lemna. Vid förut anstälda undersökningar hade den samle fadren tillstått, att det var hans sons egenlom. Stående inför rätten och träffad af sin lädsbleke sons blick, stammade han och påstod tt han icke kund: svära derpå. Likaså sade hans syster. Jurymännen, rörde öfver denna scen, frikände visserligen den anklagade, men icke så publiken. Jagad från ort till or och förgäfves tiggande om barmhertighet, bröd och sysselsättning, fanns han tvenne månader derctter död i enshäck. Han hade dött hungersdöden och var afmagrad till ett skelett. Den ofantliga finheten och kraften hos mikroskopet att åtskilja de minsta delar, af hvilka ett imne består, gjorde sig också gällande i en an nan mordhistoria. Vid Norwich fann man en morgon ett dödt barn liggande på en äker med ett dödligt sår, tillfogadt af ett skärande instru ment. Misstanken föll straxt på barnets moder hvilken man just samma morgon hade sett mer barnet i närbeten af åkern. Hon tillstod att hor hade gått dit med barnet, men försäkrade, a hon hade förlorat det. under det barnet sprang, omkring och sökte efter blommor, ur sigte oci trots många efterforskningar icke återfunnit det. så att hon måste återvända utan detsaruma. Mar fann hos henne en stor skarp knif, men den var alldeles ren och blank. Under mikroskopet vi sade sig dock på handtaget af knifven några små hår. Hustran förklarade denna omständighet med stor kallblodighet och tillade till och med, att det var möjligt att blod ännu kunde klibba vid knifven. Hon hade nemligen, sade hon, kort före sin arrestering slagtat en kanir med densamma. Och man upptäckte verkliger blod, dock icke kaninutan menniskoblod. och håren förklarades vara af ekorre och icke a! Zxanin. Man fann också att det mördade barnets klädning var fodrad med ekorreskinn, som äfven var genomskuret. Hon blef dömd oc! tillstod kort före sin död brottet, hvilket man så klart hade framställt med tillhjelp af mikrosko pet. Detta var fall som bevisa mikroskopets ofant liga vigt i rättsoch lifsfrågor. Dessa bevi kunna betydligt förökas af den nyaste tiden: rättsannaler. Vi nöja oss dock med dessa få. hvilka tala för alla andra. Men huru bar mar sig förr åt utan mikroskop för att kunna öfverbevisa sig och andra om blodspår eller spår a! andra saker, som kunde döma den anklagade? Något tröstefullt klingar dnn del af svaret, ati mördarne förr merendels voro råa stympare. hvilka begingo mord, i det de läto sig öfverväl digas af sina lidelsers raseri, och hvilka icke i förväg försäkrade sig mot upptäckt, medan mord nu blir en vetenskaplig, affärsmessig och fint anlagd handling. Förr var en blodfläck en blodfläck, om den också härrörde från citronsyra eller kalkvatten o. d. I Paris blef en man dömd för mord, emedan man hade funnit en blodfläckad knif hos honom. Denne mans lif räddades af det då helt nyligen såsom rättsmedel införda mikroskopet. Mikroskopet sade neml. med den största bestämdhet, att fläckarne på knifven härrörde från kalkvatten och hade ingenting gemensamt med blod. Begagnandet af mikroskopet för undersökning af fläckar, hvilket ofta spelar en -så stor roll 1 riminalsaker, är redan öfver 20 år gammalt. Ända till sednaste tiden nöjde man sig med atr bevisa närvaron af eller bristen på hematin — så kallade man de färgade beståndsdelarne af blodet — för att derefter bestämma huruvida den anklagade var skyldig eller icke. Den mikroskoiska skillnaden mellan menniskooch djurblod kände man icke. Och detta har kostat mängen oskyldigt anklagad lifvet. Nu vet man med tillhjelp at mikroskopet, att blodet består af otaliga röda kulor, hvilka simma omkring uti ctt i sig sjelf färglöst flytande tillstånd; vidare vet man, att dessa blodkulor hos de däggande djuren bestå af runda skifvor och icke kulor, hos fiskar, foglar och amfibier af ovala kroppar; slutligen att hvarje blodkropp hos de olika djurar terna är af olika storlek. Och dermed har rättvisan först fannit ett medel, hvarigenom den med temlig säkerbet kan döma om blod. Förr hade man Gudsdomar, anklagelse för hexeri, men vanligen helst tortyr för aut i brist a. rättsligt eller öfverhufvud synligt bevis martera äfven den oskyldigaste, när han en gång var gripen, tills han erkände sin förmenta brottslighet. Genom dessa gamla rättsmedel hafva otaliga oskyldiga blifvit brände, hängde, halshuggne, lefvande stekte eller på andra sätt dödade. Icke längre än för några år sedan räddade profssor Graham i London en dömd förbrytare från galgen. Man hade hos honom funnit en blodfläckad säck. Detta var hufvudbeviset. Men Graham fann, med mikroskopets tillhjelp, att de antagna blodfläckarne endast utgjorde jernrost (jernhyperoxid)Det tyska bladet tillägger : . . Den verkliga vetenskapen har med tiden gjort oss menskligare, mildare och rättvisare. Kem och naturvetenskapersa öfverhufvud gömma ännu en oändlis kalla för humaniteten i sitt unga sköte. Jöndast få män af den ärliga, anspråkslösa och sikta vetenskapen hafva upptäckt denna källa och förstå det språk som talas i denna för det blotta, vanliga ögat och för det stolta s. k. su ada menniskoförståndet osynliga och otörstådda verld. Denna verld fordrar ett rent, ädelt, af vetenskapen skärpt öga. Statsmän, likasom rättens och syrelsens fok, se i allmänhet icke med detta ;ga; eljest skulle det se långt menskligare ut i verlden ah isynnerhet i fängelserna. Endast i ens kilta Fblodiga fall sänder man bud efter veenskapsmannen och tager honom med till råds. Dock — vi äro på en god väg. Naturvetenskapens hemligheter välla fram i alltid nya, alltid väldisare uppenbarelser i dagsljuset och skola slutlisen nödga maktens innehafvare och de rättslärde att vid afgörandet af skuld eller oskuld erkänna lem såsom hufvudsaken och sålunda inrymma humaniteten och rättvisan den rätt, som man förr undanhöll menskligh:ten på grund af hastigt åstadkommen, men dåligt grundad visshet i slika saker.