Aftonbladet – 31 december 1862, sida 2

som ej ännu hunnit att blifva indragen. Jag märkte likväl genast rörelsen och hastade att intaga min plats i ledet. På sidan om mig var en svensk kedja i full eld med en rysk. Jag hörde kulorna hvina omkring mig — Carl XII:s musik — men jag hade mitt eget mål och hastade — sjelf såsom en kula — framåt för att uppnå det. Plötsligt betogs jag dock af en syn så att jag ovilkorligen stannade. Jag såg min gamle vän, långa Petter, framför mig angripen af trenne ryssar. Den ene föll för hans skott, den andre dödade han med bajonetten; men i detsamma träffades han af, en kula, afskjuten af den tredje. Mitt gevär låg genast vid ögat, skottet ljöd, jag hade hämnats — den tredje ryssen föll. Det var min första bedrift. Då jag mnalkades Petter, utsträckte han sin hand emot mig. . Tack!? sade han. Det var hans enda ord; derefter nedföll han död. Djupt gripen af denna tilldragelse qvarstod jag vid hans lik. Petter hade ingått vid armåns Totta; men som årstiden ännu förbjöd flottans användande, hade befälet öfvertalat sjömännen att tjenstgöra till lands. Jag qvarstod ännu vid liket, då ett häftigt slag på axeln väckte mig ur mina drömmar. Då jag såg upp sted en hög, stätlig man framför mig. s Kamrat4, sade han, du har förlorat en vän. Ja Så ung jag är, återtog d kände, har jag redan förlorat många.? Du?? I faranZör man alltid bröder.