Aftonbladet – 30 december 1862, sida 3

inträffade. Så kom tiden för vårt bröllop — dagen bestämdes. Mina närmaste anhöriga voro dervid samlade. Man talade hit och dit... Då tog Fritz med ett kallt leende till ordet. Det har fallit mig något inX, yttrade han. Alla vände sin uppmärksamhet åt honom. Jag har beslutat att på min bröllopsdar visa Ann-Charlotte en uppmärksamhet, hvarför hon säkert skulle hålla mig räkning. Det är billigtt, ropade man från alla håll. Jag vet icke mer än en enda person, fortfor han, hvilken hon skänker sin beundran. 3 Jag kände att det började värma åt mina kinder. Blott en enda, som eger hennes bevågenhet, hennes hela tillgitvenhet. Jag menar Runer. Nåväl, jag skall ock visa henne den uppmärksamhet att han får förrätta vigseln. : tan att betänka mig sprang jag upp från min plats. Nej, nej! ropade jag, det får, det skal: icke ske. Jag vet icke hvarför jag talade så, men jag vet att jag nästa ögonblick åter sjönk ned i min stol. Nu vände sig allas ögon till mig. Bästa Ann-Charlotte, tilltalade mig Fritz, visst skall det ske. Runer var div första mentor, han var slutligen din religionelärare; jag finner din tillgifvenhet mycket naturlig. Men han skall äfven kröna sitt verk — med att nedkalla välsignelsen öfve din brudkrona. Icke sannt, Ann-Charlotte du skall sjelf bedja honom derom :;..? Jag skulle sjelf bedja honom derom ... jat stannar vid denna tanke .. jag hörde ocks: intet mera. 7 Alla omkring mig skänkte Fritz åsigt si odelade bifall. H:n tystnade, men väntad: på mitt svar. Blott en föreställning uppto; min själ — den att jag sjelf skulle nedj er. Det var eld i den. Min själ vidgad. eig. Den omslöt på en gång) tusen min