Aftonbladet – 30 december 1862, sida 3

igen i hans händer och ändock lärer han på något sätt ha svikit dem — man antager ill och med att konungen genom honom erhållit upplysningar af högst komprometterande egenskap. Jag är icke i tillfälle att kunna bestrida det. Men, min Gud, Runer, ni är ju hans vän. Vi äro politiska vänner, Ann-Charlotte. Det är icke samstämmighet i känslor som lästa oss vid hvarandra; detär samstämmighet i åsigter som gör det. Han och jag känna sällan lika med hvarandra, men vi tänka ganska ofta lika. I det enskilda lifvet hafva vi inga vyer gemensamma; i det offentliga halva vi desto flera. Vi hafva aldrig njutit af verlden tillhopa, men vi hafva i många år arbetat tillhopa. För öfrigt tror jag verkligen att han aldrig Varit särdeles nogräknad i sitt uppförande mot sina poliiska motståndare; deremot garanterar jag för hans pålitlighet mot sina politiska vänner. Och om någon fara sväfvar öfver hans hufvud, skulle jag deri deltaga som om det rörde mig sjelf. Kanske att också ni, Runer? SHvad vill ni säga, Ånn-Charlott? Att bland hans papper äiven handlingar och bref kunna finnas af våda för er. I en långvarig politisk korrespondens är det ganska möjligt, till och med troligt. can måste räddas... ja, ban måste det. cMen hvad är det då för fara som hotar honom? Ni vet alt det är den 27 i dag. Nåväl.x Aristokratien har i dag underkastat sig föreningsoch säkerhetsakten. Alldeles. Ridderskapet och adeln sjuder af vrede och förtrytelse. Man svär hämnd.4 Runer gjorde en axelryckning. cHotande tankar för framtiden utbytas. Handslag vexias, löften göras. Bland många namn jag hörde ljöd äfven Lönners, Han bedömdes såsom en farlig menniska, den