Aftonbladet – 30 december 1862, sida 3

nen, allt ruiner af försvunna förhoppningar. Men min blick föll i detsamma på min omgifning. Förvåning och ovisshet lyste ur allas ögon. . Det var mig omöjligt att återgifva hvad jag erfor. Jag såg att en fara hotade — en fara utan gagu, utan nytta. Febern inom mig förvandlades till frossbrytning. Efter ett ögonblick var jag åter lugn, ja, jag var is. Jag betraktade min omgifjuing med samma förvåning som den beiraktade mig. I stället för tragisk blet situationen snart komisk. Jag utbrast i ett skratt. Som ni så önskar, Fritz; jag skall sjelf bedja Runer att han gör oss den tjenst som du önskat.?, Se der, hr Runer?, fortsatte Ann-Charlotte, anledningen till mitt besök i dag. Ni misskänner mig väl icke.? Aldrig, Ann-Charlotte. Runers och Aun-Charlottes händer hade ofrivilligt sökt hvarandra. Hvad de tänkte och kände uppenbarade de icke ens för hvarandra. Efter en stund tog Ann-Charlotte åter till ordet. Men jag har någonting mycket angelägnare, Runer, att tala vid er.? 4 ?Angelägnare?? ?Ni har en vän, Lönner?? Jal? Som ni vet besökes min förmyndares hus af ridderskapets och adelns mest framstående ledamöier.? z Jag känner det.? Vid bordet och i sa!ongen falar man om dagens händelser, om planir och förslager. för mig satt sig med Lönner?? En stor fara hot Huru? Ia Han är föremålet för deras bittraste hat. Det tror jag nog.? : I flera än en viatig stalshemlighet skall ban ha varit invigd i deras förtroende — sjelfva Anjalaförbundet lärer vara honom bekant — papper af den största vigt skola