Aftonbladet – 30 december 1862, sida 2

Ja, herr grefve, jag gifte mig kort efter hemkomsten från sednaste riksdag. Oaktadt grefven synbarligen sökte gifva samtalet en så glad och lätt turnyr som möjligt, kände man dock att ett tungt och spändt förhållande förefanns. Grefven kastade sina blickar fram och tillbaka emellan Runer och Ann-Charlotte. Runer anade att misstankar vaknat och han blef desto mera på sin vakt. Grafvens sista fråga lemnade icke mera något tvifvel öfrigt... Ann-Charlotte förblef tyst. 4Prostens tid är upptagen?, anmärkte han slutligen. Låt oss taga farväl, Ann-Charlotte. Då de aflägsnade sig, märkte Runer att Ann-Charlotte lät ett litet papper falla till golvet; ännu en gång bugade sig grefven och Runer för hvarandra. Derefter stängdes dörren och Runer hastade att upptaga det qvarliggande papperet. Jag måste träffa er, läste han, i ett angeläget ärendei eftermiddag. Adress och timme voro utsatta. Vid utsatt tid inställde sig Runer på mötesplatsen; Ann-Charlotte var redan före honom der. Då vi för tvenne år sedan sågo hvarandraX, talade hon, trodde jag icke att våra vägar mera skulle föra oss tillsammans. Hon talade med en ovanlig brådska, det låg oro och bekymmer deri. Vi befinna 058 nu äter här — öga mot öga ..? 4Hjerta mot hjerta, Ann-Charlotte. Ett vigtigt ärende tvingade mig denna gången att åsidosätta all grannlagenhet. Men innan jag går till det, bör jag först förklara skälet till besöket på förmiddagen.? Runer afbröt henne ieke. l Ann Charlottes bleka och lidande, men ändock beslutsamma utseende trängde djupt. till hans bjerta. Ni förvånar -erjieke sannt Runer, öfver? min förmyndares anhållan.